Author: Åke Hedman

Papper hit och papper dit. Raketer och luftvärnsgranater. Deklaration skall vara inne på måndag. Japp! Om posten vill så är den det.

Kamraten pratar såklart AI. BARA AI. Före det var det “Docker”. BARA “Docker”. Ja innan det var faktiskt “IoT” hetast i helvetet, ja BARA IoT. Jag hummar. Mumlar. Ohörbart. Har mitt. Sedan länge. Alla verkar så osäkra på vad det vill och vad de tror på. Kan tror på. Varför då? Har det alltid varit så?

Före detta grannar begraver en son idag. Det är så oerhört sorgligt att det inte går att skriva mer om på en blogg. Vissa saker kan (skall) inte kläs i ord. Över huvud taget har ovanligt många man känner lämnat jordelivet den här våren. Det är som om den där dödens byracka nafsar en i bakhasorna. Bäst att springa på. Ja, som man ju alltid gör. Man får aldrig ett försprång som lugnar helt. Saknaden är den ständige följeslagaren i det där springandet.

Kaffet smakar skit. Om någon nu skulle undra över det. Ja nu vet då denne undrande hur det alltså ligger till.  Kanske dags att sluta dricka. Jag började dricka kaffe som tjugotvååring. När jag började plugga igen. När rockstjärnedrömmarna blev studioteknikerdrömmar som blev till fysikerdrömmar som förde mig hit till ettor och nollor till slut. Aldrig drack jag kaffe innan. Varför började man? Antagligen för att sällskapet drack kaffe. Fast det hade man väl gjort före det också. Men det var en ny viktig tid i livet och man behövde väl alla kryckor som fanns att hålla sig hårt fast i.

Skall du skriva en framtidsskildring så låt för guds skull inte dess handling utspela sig i San Francisco. Välj en stad i Afrika eller Asien. Visa att du tror att framtiden ser annorlunda ut precis som det förflutna gjorde det. Hur skall jag annars kunna tro på det som skrivs.  Förvåna och öppna stängda ögon för helvete! Exponentiell utveckling försiggår. Serru!

Fast såklart. Man får skriva som man vill. Precis som jag kräver att få göra det här.

Har ni tänkt på att de som säger att det går år helvete alltid drar raka linjer. Det kan vara hur kurvigt som helst före. Upp och ner och ner och upp igen. Men när “det-går-åt-helvete-förespråkarna” tar tag i det där så blir det alltid en rak linje riktad åt “det-går-åt-helvete-hållet”. Uppåt eller neråt alltså. Riktning beroende på axlars innehåll. Förändring? Nope? Aldrig? Rakt fram, uppåt eller ner. Åt helvete. Jag säger bortse från alla som interpolerar medelst raka linjer. De har ALLTID fel.

Verkligheten har nämligen en (skrämmande) förmåga att överraska oss. Positivt!

Jag bävar för den dag “det-går-åt helvete-människorna” får tag i konstanter som “e”, Huva! Då kommer det gå åt helvete ännu snabbare.

Du vet väl att vår hjärna är konstruerad för det där “det-går-åt-helvete” tänket. Man får försöka sätta sig över det. Kämpa! Tror du mig inte går det bra att lyssna på gårdagens sommarprogram. Ja eller läsa annat än rubriker. Ibland.

Fast nu. Måste få iväg det där brevet. So-long. Baby

Man måste såklart få tycka vad man vill. Det är en del av friheten. Jag kan acceptera det mesta av det där. Av tyckandet. Kanske inte det som tycks med avsikt att vara sårande. Men det negativa. Helt OK. Är det konstruktivt dessutom – jättebra.

Men det är såklart det negativa man samlar på i ett liv.  Visst förekommer det en hel del positiva saker och ord också i ett liv, men just dom är så förbaskat svåra att ta till sig. Tro på.  Det där negativa, jodå, det går rakt in i en. Som pilar med skarpslipade spetsar och hög hastighet när de når sina mål. Ja och där inne växer det och växer det för varje dag som går det där svarta. Fyller upp och formar en. Tills man liknar en bläckbehållare.

Fast tyckande såklart. Funderar man, använder logiken, så betyder det ingenting. Men då betyder å andra sidan inte det positiva ett skit heller. Logiken är inget vidare på det viset. Oftast slutar det med att man som mest  är ganska lika alla andra. Man har brister och fel och man har talanger och fördelar. Sånt som alla andra har också.

Vi är rätt lika. Fast en del har tränat mer på saker. Jodå, det finns dom som har talang också Men de flesta av oss måste lägga ner tid. Kämpa. Sen när vi gör det så kommer ingen att tycka att det är så märkvärdigt i alla fall. Orättvist om man tänker efter. Men sen inser man att vad andra tycker förändrar inte mycket. Man är liksom den man är. Sötsur sås. Fast positivt och negativt i salig blandning. Ja sötsur sås är inte så pjåkigt om man tänker efter. Går liksom att leva med.

Japp.

Liksom.

PO: “Svammel”

AKHE: “Ja verkligen!”

PO: “Va!?”

AKHE: “Godnatt!”

Det absolut vanligaste blogginlägget måste ju vara

Oj, vad jag har varit dålig på att skriva här på senaste tiden men….

Efter “men” kommer alltså ursäkterna. Men det behövs ju inga. Man skriver bara så lite eller så mycket man vill. Sen är det såklart väldigt enkelt för andra. Ja, som vanligt. Men det är väl podd som gäller för får idag. Antar jag.

Liksom.

Edit: På det här inlägget kan man då såklart svara att man bara skriver när man har något kvalitativt att säga. Jojo…

Det är gott.

Att leva.

Jag går där ute på gräsmattan och känner så i hela mig. En nypa frisk luft står på programmet. Istället för den datoruppvärmda. Den jag annars andas. Men bara jag en fjäril och en humla där ute. Björktrastarna fortfarande borta. Jag saknar dom. Speciellt en som var oräddare än alla andra någonsin varit. Nästan gick att smeka. Men en humla och en fjäril gör såklart också en sommar. Så är det såklart. Humlan försöker sig med iver på att ta sig in i en av pionernas kommande blommor. Det går såklart inte. Den här hårt knuten ännu. Håller på sin brudklänningslika prakt.  Tills det är dags. Förför och skapar “WOW” och inandningar först då. Kan det där med drama och show.

Kommer igång med sommarlyssnandet.  Den där 1 1/2 timmen saktar ned programmerandet. Man kan bara koda under musiken. Men nästan alltid lyfter programmen själen en bit. Åtminstone när man kommer lite närmare personen. För mig är det oviktigt om det är kändisar det handlar om. Jag vill lära känna en människas innersta tankar. Det går jag igång på. Därför tycker jag det är synd att det inte är fler vanliga människor med. Jo det finns lyssnarnas sommarvärd. Men det blir alltid någon med stora problem, död eller sjukdom, det handlar om där. Man måste förstå att också de till synes lyckliga människorna har historier att berätta. Men producenter för radio och mediernas soffor älskar såklart tragedierna. För dem är aldrig ett vanligt liv tillräckligt. Därför att de aldrig förstått att de flesta av oss får kämpa en hel del för att leva våra liv ändå. Alla på sitt sätt. Alla betalar vi priset. Alla halar vi in belöningen. Olika men samma.

Två skator, ungfåglar,  resonerar med varandra här ute. En ingående diskussion är det.  De verkar ha en hel del att säga varandra. Jag, som tillhör ett självupphöjande släkte kallad människa, förstår icke vad de säga varandra. Träder på dumstrut.

Hela IT världen rusar som en fårskock mot AI. Nästa vecka rusar de i en ny riktning. Det där fårlika beteendet skrämmer mig. Elon och de andra fårhundarna rusar runt i flocken. Själv tittar jag lugnt på från en kulle alldeles i närheten.

Ja skrämmer gör det.

Och inte lite heller.

Men jag tänker inte bråka.

Jag kodar i Python. Bemästrar inte. Men såklart kan man få till saker gjorda trotts det. I mitt fall generera kod och dokumentation från VSCP event deklarationer. Många script blir det. Men det som förut gjordes för hand behöver nu alltså inte längre göras för hand. Digitalisering kallas det visst nu för tiden. Fint som fan.

Fast rätt tråkigt.

Men “klar” snart.

Morden i Midsommer ikväll. Sparar nog till på fredag. Om K kan hålla sig så länge. Det som en gång var helt oslagbart är numera mest mediokert. Japp, om man frågar mig. Men det gör ingen som tur är. Fungerar i stort sett som “Grevinnan och betjänten” numera. Bevis på sommarsäsong i varande bara. Något att hålla fast i när världen runt omkring rör på sig. Själv föredrar jag karusellen.

Liksom.

Men WTF. Python, ett sista script. Sen så.