Nej nej nej, det är ingen stor grej. Lång därifrån. Men ändå. Flyga som en svala spelas just nu mest av mina låtar på Spotify. Varför det? Ja jag har ingen aning. Låtarna lever definitivt ett eget liv där. Men det som är roligt eller kanske snarare tragikomiskt är att det här är den sista låten (tillsammans med Brudarna) som jag skrev den där sista helgen i repan innan jag sålde alla musikprylar och började plugga. Ja bytte liv helt enkelt. Även om jag just då trodde att det var studiotekniker jag ville bli och inte fysiker och kodargubbe som jag blev till slut.
Så de där låtarna är från en lördag i augusti 1978. Jag satt där i den där gamla skolsalen som var klädd med äggkartonger, repan, ensam hela den dagen. Jag och en kassettbandspelare. Två låtar blev det. Dan efter åkte jag bort från Edsbyn för alltid, ingen sa hej, jag sa inte hej. Det där kassettbandet överlevde i en låda i alla år och jag spelade in dem här uppe igen för några år sedan därför att det kändes som de var värda det, mest bara för att det där bandet överlevt alla flyttar och alla år av liv.
Lyssnar man på texten så kan man notera att jordens undergång nog låg mig närmare då än vad den gör idag. Jag är mer optimistisk idag. Andra var kanske mer optimistiska då. Jag har helt enkelt aldrig varit i fas med tiden.
Hursomhelst känns det lite konstigt att låten hittar lyssnare idag. Tänk om jag vetat det då, den dan, då vid slutet, ja och början.
