Jag hänger här och funderar på våren jag. Det är ju inte så himla långt kvar faktiskt. I Skåne blommar väl krokusarna redan kan jag ge mig tusan på. Här är det fortfarande massor med snö. Drivor. Snötyngda grenar. Snöskoterfarttokar som far förbi som hungriga illrar och snöslungsburr med tillhörande snöfontäner överallt. Jämt och ständigt detta oväsen. Men här uppe är det ju såklart rätt OK. Jag har ju tak över huvudet. Vindskyddat läge med bra utsikt. Hälsingska blånande berg så långt ögat når. Ett läge som rika brukar betala bra för. Men jag föddes här. Läget följde liksom med.
Här har man tittat ut över de vackra skogarna i två år nu. Växt till sig. Varit med om en decenniestorm och fått hålla i sig, slagregn och torka, 35 grader kallt och en massa kamrater som velat avhysa en. Rent av mumsa i sig min enkla lekamen. Bryta upp mitt hemliga innre. Tur att man är en hård typ. Det är inte många som tuggar i sig en sådan hård tuffing som mig bara sådär. Speciellt nu när man är en bruning istället för grön och oerfaren. Man. En hane.
Men nu är det alltså snart dags. Man är tonåring och skall sprida sin säd över landskapet. Blir faktiskt lite upphetsad när jag tänker på det. Bara några veckor till nu och sen så skall jag sakta öppna upp och låta mina frön virvla iväg. Någon sa att 95% av dom var livsdugliga och jag har tusentals. Tänk om alla skulle leva? Man skulle få tusentals avkommor. Men det kanske räcker med några ändå om man tänker efter. Ett frö som kan flyga bort mot åkern nere vid bäcken. Landa där på snön. Borrar sig ner där, gömma sig, och väntar till snön smälter. Just det här fröet skall inte bli välsmakande godis för fåglarna som dom flesta andra. Sen när snön är borta kan den fuktiga jorden ta emot det. Gona in sig i det varma fuktiga. Vänta tills värmen kommer på allvar. Då och först då skicka ut ett skott och föda en ny tall som efter många år skall få nya kottar precis som mig där en solig sommardag. Barnbarn liksom. Som också hänger där i två år innan det är deras tur att sprida sin säd för vinden. Men jag kommer ju inte se det där såklart. Strax efter jag öppnat mig är det dags att ge sig av. Släppa taget. Gå till andra världar. Men det är ju så det är. Som tallkotte har jag då levt ett fullt liv och är nöjd med det.
