Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå han sjunger nu på morgonen av all kraft han som växte upp hos Pavariotti. Koltrasten ni vet. Jag måste gå de hundra metrarna sakta för att inte missa den här starten på dagen. Vaknat har jag gjort redan klockan fem och trettio. Karin jobbar den här veckan. Kontinuerliga semesterveckor får man inte ha i Ljusdals kommun ens om man försöker spara in under resten av året. Det är skräp med den här kommunens personalhantering, men det har det alltid varit, men kommer förhoppningsvis inte alltid att bli. Man får ha hopp även om de nästan förlorade. Hur som helst är det tidigt. Ingen kan gå upp fem och trettio om man inte måste. Men jag är såklart klarvaken när jag hör Karin gå ut genom dörren och ner för trapporna. Läser lite. Katterna samlas omkring mig där i sängen igen. Läser lite till och det börjar bli sådär mysigt med tunga ögonlock och långsamt i huvudet så att o-coola gubbar från Lo[o]s somnar igen. Sover ända fram dit bort till niotiden. Helgsover på en måndag och det är inte som det brukar vara. Det finns ändå låtsasjobb att göra också här i huset.

Men det får bli som det blir. Nu sitter jag ju ändå här och låtsasjobbar till slut. Tänk att det gått så lång att man sitter här och skriver krönikor som ingen har beställt och än mindre vill ha för att ha något att göra. Kan det bli mer patetiskt och oönskat. Knappast.Men en gång o-cool…

Lo[o]svecka här i Lo[o]s den här veckan. Italiensk flagga vajade över byn igår eftersom det var Italiensk afton och Sole Mio ljöd som man kunnat förutse över byn och dränkte alla försök till rock’n roll men också Pavarottikoltrastens skönsång som tydligen inte lyssnade till uppväxtlandest “nationalsång”. Men har man en gång hört och lärt av Pavarotti så har man såklart. Mycket annat händer också förstås. Det mesta med fokus på något bakåt i tiden. Eller det mesta är väl fel såklart. Allt. I det är inte Lo[o]s sämre än andra landsbygdsbyar. Allt bra hände förr, sånt som händer nu är skryt. Hur som helst brukar veckan i alla fall avslutas med att årets Lo[o]sbo utses. Jag tror det var min postlådekamrat, han med dragspelet, som välförtjänt utsågs i fjol och las till skaran av andra välförtjänta prominenta mottagare. Som låtsasjobbande o-cool gubbe i Lo[o]s kommer man av förklarliga skäl inte i närheten av sådana upphöjelser. Också här har man en viss miniminivå på sina utmärkelser men det är såklart som det skall vara.

Det som är sorgligt är att de som jobbar hårdast inte heller får del av sådana här priser. Det här gäller naturligtvis inte vara Lo[o]s utan förkommer överallt. De jag först tänker på här i Lo[o]s är paret som driver kiosken. I ur och skur, vinter som sommar håller de den lilla kiosken öppen. Aldrig en ledig dag. Alltid jobbandes. Spriten, spelen, paketen och den där litern mjölk man glömde till baket förser dom oss med på obekväma tider. Att vara kioskägare i Lo[o]s är kanske inte det mest lukrativa det kan alla förstå. Det finns bättre etableringsställen. Lösningen är att jobba hårt såklart.

Man hör ofta som företagare (jodå jag har inte låtsasjobbat jämt) att man inte ställer upp för byn. Men det är det här att driva företag som är det ultimata sättet att ställa upp. Den ekonomiska risken, oron för hur det skall gå, anställningar, jobb alla daga i veckan och ingen semester. Inga fina priser eller oftast inte ens ett tack eftersom man tas som helt självklart finnandes där.

Om tjugo år kommer den här kiosken att vara viktigare för byn än vad vår affär är idag. Dagligvaruhandeln har en riktig tuff kamp att möta under de kommande åren. Beställningar på nätet och hemleveranser till dörren ökar och kommer att öka än mer och ta över vårt springande med kundvagnar. Det är både miljövänligt och bra eftersom volymerna ökar och också vi ute på landet kan ta del av de mer udda i sortimentet och lägre priser. Förlorarna är dagligvaruaffärerna. Dom försvinner. Men de där sakerna vi glömt, mjölken, jästen eller vad det nu är kommer vi också behöva i den här nya tiden. Se där Kioskernas renesans just för att i de läget spelar inte priset någon roll. Förändras eller dö. Livets grundförutsättning #1

Det skrattas åt någon Svensk reporter där i fikarummet. Han har för mycket Svensk accent i sitt Engelska uttal tycker experterna på Engelska, de som kan många svåra ord och är stolta för det och dessutom läser böckerna på orginalspråket. Jag vet att det är de rädda som sitter där och hånar, de som också tyvärr sprider rädsla till alla andra i rummet. Jag vet också att även om vi inte hör den Svenska accenten hos den till synes perfekt talandes så kommer någon som är native att göra det. Alltid, om nu inte personen i fråga bott många år i landet i fråga. Men oftast även då finns resterna kvar av en annan språkmelodi. Det är inte hur saker sägs, utan vad som sägs som är det viktiga. De bästa tal som hållits har ändå framförts på bruten Engelska. Det kan vara värt att tänka på det ibland lille vän.

Jag gör inte mycket idag. Jo jag äter frukost, dricker mitt te sakta i den gröna IKEA soffan, ger mig av ner till macken och köper bensin till gräsklipparen, glömmer bensindunken den första vändan, bakgrundsprocesser tar plats där de snurrar, men man får inte ge tappt, klipper de två timmarna som går åt till det. Men sen inte mycket mer. Hämtar en tallrik kall Bollnäsfil. En frömacka som blir två innan jag vänder ut igen. Tar med det ut på gräsunderfötterna sugna trampdynor – som inte sett strumpor i sommaren – allt på en bricka tillsammans med dagens enda kopp kaffe. Sitter där med fru Hedman och känner mig nöjd med tillvaron. Fil ute en varm sommardag är inget man kan sätta stjärnor på. Det behövs svarta hål minst för det. Kaffe ute i det fria kommer inte långt efter. Jag njuter det varje dag nu i sommaren , som en bortskämd miljardär.

Lite glass, punchrussin, finns det i frysen. Men först kaffe, skarvsladd, transistorradio på det vita utebordet med den blommiga vaxduken och klockan ett till halvtre livsnjutningen sommar i P1. Han som föddes nere hos Pavaroti och hörde honom öva då när det begav sig hoppar glad runt på gräsmattan. Tyst nu. Ickesjungandes. Gräsklippningen ger honom lättfångad mat. Han lyssnar lite på musiken på radion och på Strömstedt prat men det är inget för koltrastar. Han koncentrerar sig istället på det läckra han kan hitta. Jag tackar. Tackar för den skönaste sången som någonsin hörts här på berget. Också den svårslagen i den andra världen.

En Baden Baden stol som inte heter det – någon äger väl namnet – men ändå är det håller i mig genom hela programmet. Den går att sänka och jag sänker den steg för steg. Löv på körsbärsträd och moln kan jag titta på. Det lugnar. Sommar i P1 förresten har ett riktigt kanonår i år. Det har sällan varit en bättre årgång. Missade i och för sig det mesta förra året, sorgens sommar. Men det är många bra “prat” i år, så också idag. Efter min smak då såklart. jag som är en enkel okomplicerad man som bara lyssnar med en vilja att åtminstone försöka lära känna människan. Andra kan tycka annat jag har inga sanningarna och absoluta värden att komma med och är inte ledsen för det.

Men sommarprogram tar slut. Löv på körsbärsträd och moln i tilltagande har sin tid som skådebröd. Men det är fortfarande skönt ute fast man hotat med regn. Nesser’s sista Barbarotti, Styckerskan från lilla Burma, tar mig igenom resten av eftermiddagen. Sovandes också en god stund där i nedfälld Baden Baden stol det skall villigt erkännas. Men också det en sommarlyx. Boken tar i alla fall slut som dom gör. Att läsa Nesser är som att lägga en varm smörkniv i en smörbytta. Läsandet möter inget motstånd. Alla hans böcker är sådana. Så man velat kunna skriva.

Whiskyn, den billiga, har skämts klart i hyllan och blivit den del av mitt inre system redan igår. Flaskan blir nytt glas i glasåtervinningssystemet vad det lider. Korken ett armeringsjärn i ett höghus i Moskva. Det få bli ett stor glas kall somrig apelsinsaft idag istället. Inte dumt det heller slöa sommardagar som den här på en kulle vid ett gult stort hus i Los där världens tidsmaskineri faktiskt stått helt stilla under en hel dag för en O-cool gubbe i Los.

Jag tänder grillen. Man måste det. Tjugofyra varma sköna grader ute. Man får unna sig det en sådan här dag. Fredag och sommar också för låtsasarbetande o-coola gubbar i Lo[o]s. Man får faktiskt skita i buggen man precis hittade där i låtsasjobbet. Istället får man hälla upp slutskvätten av den där billiga whiskyn för fattiga, den som står och skäms i hyllan, och gå ut. Man vet att den där buggen kommer att gnaga och gnaga i huvudet hela helgen tills på söndagkväll när man sitter där igen och måste hitta den. Men var sak har sin tid. Jag litar på hjärnans bakgrundsprocesser numera. Jag vilar och de jobbar på i anletes svett tills våra bådas fromma. Vill inte sluta. Älskar att snurra på. Vill inte sitta där och bara finnas som jag vill ibland. Fel som jag behöver ibland. Annars är vi är i full harmoni med varandra min hjärnas bakgrundsprocesser och jag. Nästan alltid. Jag lovar att ta upp meditationen igen. Måste hålla det. De gillar den bakgrundsprocesserna.

Kåltrasten sjunger sådär så att man nästan går sönder igen. Ja ni vet han som växte upp på Pavarottis gård. Söderut. Att just han valt just vår kulle som sitt sommarresidens är en ynnest jag inte nog kan tacka nog för. Vem som skall tackas är däremot osäkert. Gud, hon/han/det, eller den lilla humlan som lyfte för fem månader sedan utanför Rio och skapade det vädersystem som just nu rullar fram över mig. Gåvor, som bara finns där. Jag tacksam och ödmjuk över att vara mottagare av stort. Hälsing.

Jag kommer säkert bli mätt idag också. Andra kommer inte att bli det. Tacksam också för det. Ville dela med mig av mitt lilla men det skulle hjälpa så lite. Får hoppas på kompanjon Gates istället. Han har blivit god, eller är det bara dåligt samvete? Men han gör bra saker med sina pengar. Han skall ha heder för det. Jag är utan dom men får försöka hitta en väg ändå. Nä nu skall jag grilla.

Trevlig helg camerados!

Hon skriver att hon plockat in sina utemöbler. Strax före hade mannen stannat sin bil. Klivit ur. Tittat sig runt. Besökt henne i butiken. Talat Engelska. Inte gjort affärer. Det räcker, hon stuvar undan sina utemöbler i låsta rum den natten för att de inte skall bli stulna. Hon varnar alla sina vänner på facebook för detta hemska. Hon får trettio gånger mer shares och sexhundra gånger fler likes för sitt inlägg än vad det här jag just skriver kommer att få.

Jag läser det där. Det träffar mig hårt. Jag blir ledsen. Jag som vill ha en statschef som ryter “jävla mördarpack” mot övermakten när några okända människor jag aldrig träffat eller aldrig kommer att träffa dödas långt borta någonstans på en plats jag knappt kan peka ut på kartan. De som inte ens kan Engelska utan pratar ett annat konstigt tungomål jag inte har en chans att förstå ett ord av. Men det finns ingen statschef eller statschef wannabe som ryter ifrån till någon starkare idag. Allt rytande sker neråt mot svagare nu för tiden, aldrig uppåt mot makten. Alla är så rädda. Så förbannat jävla rädda.

Men kvinnan ställer alltså in sina utemöbler. Jag har sett det förr. En bil med två svarthåriga män som åker för långsamt utanför ett dagis. En bil med en man som fotograferar ett hus. Registreringsnummer som noteras och skickas in till polisen. Elektroniska meddelandekedjor som aktiveras. Rädda människor.

En gång en eftermiddag här upp stannade det tre bussar i vårt närliggande före detta ålderdomshem. En timme senare hade vi gårdsplanen och trädgården fulla med siker. Mängder av dem. Överraskande såklart. Men vi lämnade våra utemöbler kvar ute. Siker satt bra i dom liksom vi. Vi hade körsbär i trädet också som fåglar. vi och siker delade på. Vi har fortfarande utemöblerna kvar. Vi får körsbär i år också. Känner några Siker.

Året efter var det Indonesier där på ålderdomshemmet. Vi rensade ut lite skrot. Ett gammalt skåp, en gammal säng och sånt där. Kastade ut från balkongen. När vi senare bar sakerna till höstbrasan dök fyra män upp från skogen. Indonesier. Utan ett ord började alla hjälpa till att bära skräpet till högen som skulle bli brasa. Efter avklarat värv satt vi där en stund i trädgårdsmöblerna. Nickade och log mot varandra utan att förstå ett ord av varandras språk men ändå kännandes samhörighet. Sen gav dom sig iväg igen. Vi såg dom aldrig igen. Men hade vi låst in trädgårdsmöblerna hade vi inte kunnat sitta där i samförstånd över språk och nationella särarter.

Rädsla. Den är sällan rationell. Jag har tränat bussåkning med människor som tror att de kommer att dö när de är där på bussen. Sett deras skräck. Svetten som tränger fram i pannan och vilda ögonen. Handen som håller krampaktigt hårt i min. Jag vet att det är på riktigt. Tar det på allvar såklart. Men blir ändå inte själv rädd för att åka buss. Dom har sökt hjälp för att komma till rätta med sina problem. Kämpar för att träna bort rädslan. Jag kan bara hoppas att kvinnor som ställer in sina utemöbler också får hjälp att bearbeta sina irrationella rädslor en dag. Liksom mannen som jag hör om på radion som sitter vaktandes i ladugården varje natt när bärplockarna är här. Han måste ha för mycket saker är min spontana tanke. Sälj, befria dig vill jag säga till honom. Kanske finns den person som skulle bli den bäste vän någonsin bland dem du är så rädd för. Möjligheten till det borde vara mer värt än en åkgräsklippare eller en verktygslåda.

Låt aldrig rädslan för det okända ta över och förminska dig. Låt utemöblerna stå kvar även om det dyker upp människor du inte känner. Kanske är dom bara där för att testa om du verkligen är en medmänniska.