Fjärilen

Det är tidigt åttiotal i en av Europas största städer. Hur jag hamnat där är en lång historia. Varför jag stannat där en annan. Men jag har min plats kvar och vilande på ett av Sveriges stora universitet. Vägen tillbaks – en bro till verkligheten – om det skulle behövas.

Jag spelar med grabbarna varje kväll. Tre kvällar på någon av stans heta rockklubbar, resten av veckans nätter med samma gäng på stans mest ansedda porrklubb. Från tio till fem på morgonkröken lirar vi. Spelar det vi vill. Kan träna in nytt. Det är vi som är livebandet som ingen ser i de rödfärgade slitna cigarettinpyrda lokalerna. Man tittar på annat än på fyra långhåriga rockhjältar om man är en av dem som sitter där osynlig och anonym i dunklet. Men pengar ger det och vi är tjejernas kelgrisar. Ompysslade som fyra små nallebjörnar i en värld där nallebjörnar inte borde finnas. Pengarna finns där och männen med makt finns där och drogerna, döden, nosar hungrigt runt där varje kväll. Det är här som vår basist tar sin första herointripp och beträder vägen mot helvete. Skriver på sitt kontrakt med djävulen. Till death do us apart. Fast tvärt om liksom.

Men det är på en av rockklubbarna det händer. Hon sitter där ljus, korthårig och tunn långt framme vid scenen. Enormt stora vackra klara ögon. Spenslig, tunn och lätt, pigg liksom. Glada tjejkompisar och hon vid ett bord som festar till. Ser på mig under både första och andra giget. Jag sugs in i dom där ögonen, glömmer texten till och med vid ett tillfälle. Det gör jag aldrig annars. Men det är något som griper tag i mig den här kvällen. Tjejerna tittar och flörtar alltid varje kväll annars också. Utmanar. Vi är bara toyboys där på scen som man kan leka med en stund innan man går hem till sin tråkige trötte kille där hemma i lägenheten och det oavsett om man bor i de fina eller de dåliga kvarteren av stan. Upplägget är detsamma. Man är ute för att glömma det vanliga livet och vi råkar finnas där. Är mer spännande, farliga men såklart egentligen helt ofarliga eftersom vi aldrig skulle ställa krav utan är borta, finns inte, existerar inte nästa dag när drömmen är slut och det vanliga livet måste levas igen. För oss är det ju bara musik och rockliv som gäller såklart såklart. Flickorna är nattsländor. Vi vill bli hyllade stjärnor. Jobbar hårt för att bli det. Men vi tar för oss av det som bjuds såklart. Dumma vore vi väl annars.

När dagens andra akt går av tar jag mig ner till baren. Dom andra i bandet har redan lämnat slitna illaluktande rockklubbsloger. Flera av dem inne på sin andra eller tredje öl. Betalningen för gigen här är nämligen fritt dricka och en liten summa pengar som inte ens är värd att nämna. Det är porrklubbens gager som håller oss flytande och både ger oss tak över huvudet och mat i våra spensliga kroppars magar. Alkohol flyter ständigt i våra ådror. Det är alltid fest. Rockliv levs.

Jag hämtar en kall öl och sätter mig vid bordet där dom andra redan sitter. Vi har vårt stambord I ett hörn uppe på den nedsläckta etagedelen på klubben. Det är mycket folk som vanligt. De hoppfulla tjejerna har redan samlats vid bordet. Bjuder ut sig.Tigger om att bli sedda. Vill bli förförda och medplockade till en farligare värld av de långhåriga. En svensk och tre Européer som utgör det där bandet som man dansade och hoppades diggat till alldeles nyss. Men jag är trött nu. Ignorerar dem alla. Har gett allt där på scen. Är hes. Har ont i fingrar som fått tjänstgöra som plektrum en lång stund när platsbiten glidit ur ett svettigt pekfingergrepp. Jack, den svarte servitören från Ghana, kommer fram med en flaska champagne i en ishink. Ger den till mig. Ler sitt Ghanska leende, så vitt som den Svenska snö jag inte kommer att se det här året och pekar mot tjejen med de stora ögonen framme vis scenen. Tar mig kamratligt på axeln. Tjejen ser på mig. Ler. Höjer ett glas champagne mot mig och vänder sig tillbaks mot sina kompisar igen. Jodå jag har fått en och annan öl förut av trånande tjejer. Nån kille med annan sexuell läggning än mig har väl bjudit på ett glas Champagne också, försökt, men aldrig det här. Aldrig en hel dyr flaska. Jag blir smickrad det måste medges. Men jag är rockstjärna där i natten. Tar för mig. Dricker glupskt dyrt bubbel som lenar hesa halsar. Letar med ögonen efter henne resten av kvällen men kan inte hitta henne. Konstigt. Vad ville hon?

Men nästa kväll är hon där igen. Finns där också när jag kliver av. Tar mig med ut i stadens natt. Rycker med mig bara. Ut i den stad jag precis börjat lära känna. Det håller på att bli höst. Det blåser lite. Är kallare. Löven virvlar runt. Hon tar mig ner till floden. Jag får veta att hon är dansare. Balett. Dansar för kungar och det stora. Hon har samma dygnsrytm som mig. Natten är vår lediga tid och hon dansar för mig där vid den trögflytande floden i en tunn klänning med en avtagen röd kappa slarvigt hängd över en kastenjeträdsgren. Som en fjäril där i höstnatten flyter hon runt i rummet bara något lite tungre än den vind som drar genom samma höstnatt och jag blir vrålandes kär och varm och upplyft när jag står där och ser på henne. Vacker. Vackrare än allt jag hittills sett. Ett vackert som kommer någonstans inifrån. Vill kunna dansa så som henne där i natten, omsluta henne med egen dans men mina fötter sitter som limmade med seg trög gegga i marken som de alltid gjort. Jag kan inte dansa. Vill men har aldrig kunnat. Musiker. Istället vandrar vi vidare där efter floden. Ser staden och livet på vattnet vakna innan vi åker hem till henne och älskar. Älskar med fjärilen och det är precis så underbart som man kan föreställa sig. En gång bara sen är vi redan uttröttade. Sover till eftermiddagen. Ger oss sedan båda av till olika gig i olika delar av stan.

Under vintern och våren är hon min. Inte en inlåst fjäril som jag äger, nej en fri vacker fjäril som jag följer i en dans genom en regnig vinterstad, en stad som mina sinnen ändå tar in som en äng full med sommarblommor i strålande sommarsol. Det är nätterna och någon enstaka dag som är vår tid. Vi jobbar båda sent. Gig varje kväll. Sover på dagarna. Under de lediga dagar som är lediga för oss båda och ibland faktiskt inträffar samtidigt är vi oftast så trötta att vi inte orkar med livet. Ligger där bara. Stiger inte upp. Hon lånar pengar av sin far. Han som har många. Vi lånar en bil och far ut på landsbygden. Ser mer av ett land som är främmande för mig men välkänt för henne. Nästan alltid på natten händer det här eftersom det är vår tid. Som vampyrer är vi. Ljuset på oss kommer från scenernas strålkastare, nästan aldrig från solen.

Hon har premiär och jag får såklart en biljett. Egentligen går det inte. Jag skall spela på porrklubben men en annan kille har efter lång övertalning hoppat in för mig. Det får bli covers för bandet den kvällen. De låtar som alla band kan. Själv får jag se henne dansa där i guldkronornas salonger och hon dansar precis som hon gjorde där den där natten efter floden. Fjärilen, lätt som vinden rör hon sig där på scenen. Det är bara ljuset som är starkare när det omsluter, belyser, framhäver hennes gestalt. Publiken är hänförd. Jag är stolt. Hon gör stor succé. Tv, radio, ministrar, kungar, regeringstjänstemän. Alla vill ha henne eller i alla fall en bit av henne efter det här. Hennes namn på förstasidorna i de stora tidningarna. Jag följer med på middagarna med de stora och känner mig lika stora som de gör för hon flyger med mig den här fjärilen, henne som de skulle ge allt för att äga och få låsa in i sin bur, henne håller jag i kärleksfull omfamning i en säng varje morgon tills vi vaknar. Men jag äger inte. Vill inte äga. Det är det som är hemligheten. Det är därför hon är min. Bara min där när vi är ensamma där där inga strålkastare lyser och vi bara är de oförställda vi egentligen är.

En minister tafsas på henne efter en middag, kan inte hålla sig, äganderätten är för stark, Jag slår nästan ihjäl honom i vilt uråldrigt rött ursinne. Det når inte tidningarna men många, många år senare när hans ansikte pryder blaskornas förstasidor och han nått högst upp dit en ministrar kan nå spottar jag automatiskt honom rakt i ansiktet, varje gång, än idag. Bara säkerhetsvakter räddade honom den gången.

Våren kommer. Hon dansar. Jag ser henne träna hemma i sin lägenhet varje dag innan vi äter något lätt, kysser varandra länge och står där och håller om varandra ännu längre och väntar på att den andre skall släppa först och vi till slut måste gå till våra olika destinationer och gig därför att vi just måste det. Jag är lycklig det här året som jag aldrig varit tidigare eller ens kommer att bli senare. Tråkig tycker de andra i bandet liksom flickorna på klubbarna som jag inte längre ser. Livet rullar bara vidare. Räkmacka. Vintern har jag nästan inte ens märkt. Den mörka tiden har knappt varit mörk för vårt eget ljus, fjärilens och mitt, har fyllt upp allt runt omkring oss. Skänkt oss två ett år av evig sommar. Vi träffas som vanligt igen vid fyra på morgonen. Hon väntar på mig som hon brukar göra. Nästan naken med en stor kopp te i favoritfåtöljen i den eftergigeufori som måste lägga sig innan det går att sova för människor som oss. Vi känner den båda. Hon är lite småfull idag. Glad. Ler. Berättar att hon blivit inbjuden till den största scenen av dom alla. New York. Hon tänker åka. Vad annat kan hon göra? Jag fattar såklart. Får följa med om jag vill men förstår att jag inte kan det. Inte jag heller kan leva mitt liv instängd i någon annans bur och hon vet lika väl om jag att det är så. Det behövs inga förklaringar.

Kvällen innan hon skall åka, vandrar jag som världens mest ensammaste människan efter floden. Det småregnar som det brukar. Jag går, snubblar, utan att egentligen se genom stan hela natten. Fötterna blöder när jag kommer hem. Det inre ljuset är borta. Jag har bestämt mig för att åka hem igen. Hem till Sverige och universitetet. Vanligt liv igen. Vi älskar en sista gång. För första gången en natt. Ligger länge på morgonen och bara ser på varandra. Njuter av det sista vi har tillsammans innan hon måste packa

När hennes plan lyfter och vrålar iväg mot Amerika gråter jag som ett barn. Nästa dag är tårarna slut. Jag måste leva, Jag måste leva, upprepar jag för mig själv i evigt mantra. Jag lämnar staden några veckor senare. Säger hej till de tre i bandet som snart liksom fjärilen också kommer att stå på stora scener. Får en mjuk nallebjörn med ett rött band om halsen av tjejerna på porrklubben, en kram och några Afrikanska visdomsord av Jack. Vi är vänner för alltid men vet att vi aldrig kommer att träffas igen. Dom är kvar, men jag, svikaren, träder ut i en annan värld. Visst ser jag fjärilen där i tidningen då och då. Även idag. Amerika älskar henne inte mindre än vad Europa gjorde. Såklart hon gjorde rätt, min underbara vackra vinterfjäril, när hon steg på det där planet och flög bort från mig. Helt rätt det känner jag i mitt hjärta.

Två låtar är det enda som blev kvar
http://open.spotify.com/track/3WjQFlm9Uai6c8WSpswiUv
http://open.spotify.com/track/31QVMTcspgggFQrmLhxsFs