När jag stänger av gräsklipparen där i garaget, trött efter två timmars klippande av gräsmatta, är det Phil Collins, Against All Odds, som låter i mina öron, när jag promenerar tillbaks till huset, och det blir som att vara med i film, den som slutar med mig gående där på en nyklippt gräsmatta och Phil sjungande det han sjunger. Ja som sagt jag är trött efter att i vackert sommarväder klippt en gräsmatta, och nog har jag lite vätskebrist också säkert och kan tillåta mig denna hybris som de flesta andra också har ibland men inte vågar tala om då såklart därför att de tror att de är ensamma om det här. Det vi aldrig är. Jag är mycket vacker och lite sexig där jag går i alla fall skall ni veta. 😉
Det är ljuvligt idag. Det är därför jag klipper gräs. Man skall inte njuta när det är ljuvligt, man skall dra runt saker som både låter illa och luktar illa och skrämmer bort varenda fågel som finns på tio kilometers avstånd. Så ni vet. Så ni inte får för er att åka och bada eller åka ut på utflykt eller så. Njut inte – jobba.
Hösnuva har jag fått. Eländigt när man klipper gräs, men överlevnadsbart. Behövdes bara ett släktled bort från obrutna bondegenerationer för att man skulle degenereras till en med hösnuva. Misstänker fuktig källare, pelletsbärande. Hostan är alltid där. Förkylningen alltid på lut. De utan pengar betalar med hälsa, de med tar bort orsakerna. Det är olika.
Så jag längtar till storstan och anonymiteten och andra sjukdomar. När jag sticker in huvudet i affären kommenteras min nyklippta kallufs högt och tydligt. “Nu ser du ju ut som folk igen” minsann. När jag betalar konstateras det att det är “fredagsmys på gång”. Ingen ont i något av det där. Det är landet bara. Men jag är skygg bland människorna, det är bara här bland orden mitt dårskap och lite mod kommer fram. Men jag står för det jag är. Alla gör inte det.
När jag vandrar runt där efter det burrande monstret och klipper tänker jag på musikbranchen, konsten och litteraturen. Skikten som håller nedanför varande skikt UNDER sig med alla kraft man kan samtidigt som man har någon slags lismande längtan att ta sig till nästa skikt til varje pris. Jag har aldrig någonstans i någon bransch träffat en grupp som namedroppar så mycket, som skryter över bekantskaper i skikten ovanför sig själva som musiker. Inbillar mig att författare och konstnärer är lika. Det vet jag iof inte. John Lennon var liksom bara en människa han med, det kan jag försäkra. Svag och undrande ibland utan tro på sig själv precis som du och jag, i alla fall som mig. Placerad där högst upp som tuppen i hönsgården av nollorna.
Tänk vad schyst det skulle vara om man inte ropade rakt ut i himmelsk glädje som i Musikupproret när “giganten” Richard Herrey ansluter sig, eller när titlar är mer värda än orden som sägs. Jag kan inte orka med det där. Kräks på det där. De vill bara att andra skall bestämma, helst de själva, eller möjligen då någon av dem som de namedroppar så ofta de kan. Men det är samma på det lokala planet. Samma folk snurrar runt hela tiden på scenerna och arenorna här i Hälsingland och annorstädes alltid och för alltid. Tröttsamt. Bara Studiefrämjandet försöker ändra, förnya. Alla andra häller på säck efter säck med cement.
Jag ser bara vilken underbar litteratur som kunde ges ut om folk kunde samarbeta istället för att kåta göra vad som helst för feta förlagskontrakt som oftast innebär urvattnade verk i slutänden i alla fall. Det kostar en femtiolapp att göra en pocketbok i mindre upplaga, tjugo om man gör fler. Marknadsföring, distribution går att samarbeta om. Samma sak med musik. Men där har det i alla fall hänt saker, liksom inom film. Men kåtheten finns kvar om att bli en ny Madonna eller en ny whatever. Själar säljs. Men inom musiken är jag helt säker att det snart kommer att komma en artist som verkligen är independent. Alltså inte som Mando Diao och liknande säger sig vara det. Ni vet det finns en skillnad i det. När man väl sålt sig har man. Det fungerar säkert på samma sätt med konsten för övrigt. Som den ser ut nu är den ganska ointressant. Folk vill visst betala. Gör det hela tiden. Det är mellanleden som tar stålarna. FATTA DET IDIOT!
Det är sant att de med makt inte recenserar oss (att skriva oss här kräver alltså mod) som är verkligt independent. Men det handlar bara om styrka hos oss. Till slut måste de se. Det är vi som är de som skall kontrollera inte dom. De skall rapportera och tycka inte skapa och hålla uppe som idag. Och nej man kan inte sitta och klaga. Man fårjobba tillsamman och skapa alternativen. Gillar man inte melodifestivalen och hur artister tas ut där får man göra något annat som man tycker är roligare. Det finns i alla fall tillräckligt många som säger att de vill ha de alternative(t/n).
Men fy vad trist det här blev. Jag tror jag går ut i solen en stund och får solsting. De måste vara skojigare trotts allt.
