Category: Betraktelser & Berättelse

Det var längesedan jag skrev för att få läsare. Skulle jag gjort det så hade jag slutat för länge sedan. Men det är också det som är det svåraste. Att fortsätta göra det man gör utan den där publiken. Utan responsen. Utan… Det där vet var och en som skrivit en blogg eller en bok. Det är svårt nog ändå att sätta sig där varje dag och skriva. Om ingen, eller bara några få, läser, blir det inte enklare.

Men jag skriver på alltså. För att jag inte kan sluta. Ja precis som jag håller på med mitt huvudprojekt av samma anledning. Det är säkert en sjukdom. Det finns säkert bokstäver för det där. Men det är ändå det som för världen framåt. Det faktum att inte alla ger upp.

Fast idag skulle man kanske det. Det är soligt ute. Underbart väder tycks det. Jo kallt. Men rör man på sig borde det gå att vistas ute i det där. Njuta av det.

Fast jag stannar nog inne. Grejar lite. Tvätta några maskiner. Det skall skickas lite paket. Jag försöker överleva. Inte mer än för att göra det. Annars bara kod. Väntan. Drömmar.

Min telefon håller på att ge sig på riktigt. Displayen streckig och gultonad. Jag har min Iphone tre i reserv. Man kan leva med den. På många sätt är den bättre än Samsungen. Den senare köpte för att utveckla “appen” på. Men jag kommer aldrig fram till den punkten. Hittar inte den tiden. Fast jag har mer tid till det än alla andra. Utom dom som sitter där framför tv’n möjligen. För dom är tiden slut. Det finns alltid lite mer strunt att se. Att döva ångesten med.

Men jag har kokat kaffe. Skall inmundiga en kopp strax. Suga i mig. Gokaffe. Egentligen för tidigt. För magen i alla fall. Jag får lida framåt lunch när jag vill ha en kopp efter maten. Men ibland behöver man den där kaffehästsparken för att komma igång med en vecka. Idag är en sådan dag. Dag efter helg.

Jodå kaffet smakar gott.

Står i fönstret och tittar ut på fåglarna vid fågelautomaten en stund. Jodå igen, solen värmer nu, det känns där genom fönstret, det är lite skkut i de där fotonerna. Man liksom känner hur kroppen vaknar till när man träffas av dem, dong, dong, dong-dong-dong. Ja och manfår stå där lite framåtlutad så att man inte ramlar omkull av kraften som skirker “här kommer sommaren tamefan”.

Härligt alltså.

Men ger väl cancer sägs det.

Ja ja ja så in i helvete.

Och ne, nej, nej hela vägen upp i himlen.

Nu dyker jag ner i Åkes värld. So long på ett tag.

 

Katten och jag. Lillkatten. Hon den guldpälsklädde och undertecknad. Är det som jobbar ikväll. Eller låtsasjobbar. Hon sover på sin stol iof. Men det är riktigt  jobb för katter. Ja det tror jag. Kanske liv i en annan kattdimension. Men jag är här i xyzt, tidsrummet, mest hela tiden.

Sen.

Kortmeningarna.

Jag är fortfarande där.

Gillar dem.

Mycket.

Det blir ändå inte överdrivet mycket gjort ikväll. Känner in. Lägger på plats. Mer så. För att göra sen. Men lite ändå. Tillräckligt bestämmer jag eftersom det bara är jag som bestämmer det.

Men vi skall ge oss snart. Inte förta oss såhär första dan. Lillkatten, Petite, har varit ute större delen av dan. Trött. Jag har gjort mindre nytta men ändå lite. Ovan. Trött jag med. Hon, ovan utelivet efter vintern. Vi behöver vilan. Fast vi vilat hela helgen.

Den här blomman

stod hos min mamma. Men före det hos min mormor. Vem vet vem som hade den ännu tidigare. Söner tar över den och för den in i framtiden. Det är ganska häftigt. Ändå utropar vi oss, vi människor, som de yppersta. Fast våra liv bara sträcker sig några ynkliga år. En grisblink.

Vi har en vit pelargon som blivit tjugo vita pelargoner som har ungefär samma historia. Den har levt sitt liv hos en farbror och hans fru, men före det hos hans frus mamma. Provence.

Morsans blomma blommar ibland. Förtrollande vacker. Hur många har inte beundrat det före oss?

Världen smälter fram där ute Det växer fram något slags hopp i tillvaron. Snart barfotaliv. När strumporna väl åker av brukar de inte komma på igen förrän bortåt oktober någonstans. Frihet.

De som anser att de är något är ofta inte ett skit. De som inte bryr sig är ofta mer än skit. Men det är så svårt det där såklart. Den som skadar sig och hamnar på sjukhus har den mest allvarliga skadan som någonsin inträffat. Man vill höra det.  Eller det mest ovanliga benbrottet i historien. Det är alltid en tävling. Och H J Ä L P vad jag är trött på alla dessa tävlingar, ja och på alla dessa tävlande.

Världen vore helt enkelt bättre utan både tävlingar och de som tävlar.

Mycket bättre.

Helt klart.

Om man bara fick finnas och göra det man gör. Om det räckte. Var nog. Kunde ge första pris. Delat med alla andra då såklart. Eftersom det inte fans andra, tredje och fjärde priser.

Fast hockey och fotbollsmatcherna skulle kanske bli tråkigare? Alla vann. Alla gick vidare. Det spelade ingen roll om man gjorde mål. Det spelade bara roll om man hade skoj. Så att man fortsatte att åka omkring och försöka göra mål. Nej, vilka skulle klara av det? Ingen. Världen skulle gå under. Eller bli bättre.  Om man skickade de tävlande till psykologerna. Neutraliserade dem så att de lugnade ner sig. Nöjde sig med att finnas.

Fast antagligen är människan lika med tävling. Vi är programmerade till att alltid tävla. Tävla tills vi är evigt förlorade. Kanske är det helt enkelt ett virus. Som tagit över. Infekterat oss med det där giftet. Att försöka vara bättre än varandra. När lika bra borde ha räckt. När olika borde varit det bästa.

Fast…

Skit samma.

Låt tävlingarna fortgå. Låt de tävlande slita ut sig.

Jag ger mig för idag. Släcker ner här på låtsaskontoret. Lyfter ut den trötte katten. Fyller pellets. Går upp för trapporna och läser några sidor i Lundellboken innan jag somnar. Finns. Som en förlorare. Som en som inte bryr sig om det. Ja och därmed vinner. Eftersom ingen kan vinna över den jag är i alla fall. Eller nått. Kanske förlorar. Fast inte bryr sig om att det är så. Eller något helt annat.

Gote nacht!

Om man bara vilar sig och vilar sig och vilar sig så borde man bli utvilad, men det där stämmer nästan aldrig sådär bra som man skulle kunna tro. Man blir bara trött. Tröttare av det där vilandet Istället för piggare. Så här sitter jag på ett låtsaskontor ute i ingenstans och skulle kunna somna fast jag sovit mer än jag de facto gjort det senaste året under en tidsperiod på några dagar. Men påskledigheten är slut. Det är dags att ta tag i livet. Ja och jag längtar tillbaks till livet. Nej, jag har inte känt den där jobbabstinensen i år alls. Möjligen i alla fall inte förrän idag. Sugen nu. Sugen på att förändra världen. Ge mig på den. Ta den i min armar och låta världen omfamna mig.

Vi planerar lite för midsommar K och jag. Bestämmer oss för att hålla oss hemma. I år igen. Smörgåstårta, kanske grillning, lite vin och en jordgubbstårta. Finns det sedan fint väder på det så är det ok och perfekt. Kan man begära mer? Ja kanske havet. Men kanske hinns det med det också.

Men skönt att känna sig utvilad. Skönt att känna sig sugen. Är det.

Läser Lundell, Saknaden, är bra. Han vräker på med ord. Jag matar på in i huvudet. Försöker hänga med i långmeningarna. Det blir så många ord efter en stund, så många kvinnor, så jag somnar till slut utmattad där på soffan. Det älskas Stockholm här som det det senare hatas Stockholm. Sama person olika mode. Ja och är det inte precis den känslan man känner för den där stan. man älskar den, man hatar den. Innerlighet i båda lägena. Inget lagom någonstans.Ja och Los på samma sätt. Det finns kärlek och det finns hat till den här lilla skitbyn också som ändå finns där, har en plats, i hjärtat också.

Men nu alltså verklighet. Jag startar upp systemen, kompilerar hela fulla projecktet för att värma upp processorerna. Helt onödigt såklart. Inget har förändrats sedan man sist satt där. Men det känns gott, gott att få upp de där CPU mätarna upp mot 100%, se att nu jävlar skall det bli åka av igen. Ja och jag längtar efter det här. fast det är samma sak jag gör som jag gjort de senaste snart sjutton åren.  Bara en galning kan behålla den längtan såklart. I alla fall utan belöningar. Ja och jag är väl en galning då. Kan ta den manteln på mig. Hellre det är en som tillbringar hela sitt liv framför tv programmens blödder och kallar sig normal och framgångsrik.

Fast jag skulle vilja skriva mer. Ja, ha mer tid till de där längre texterna. Men det har jag inte. Men det finns andra som har den där längtan såklart. Så många. Som drömmer om att bli deckardrottningar och deckarkungar eller varför inte nobelpristagare. Själv vill jag bara skriva alltså. För lite ambitioner är nog mitt problem. Fast en dag. När jag är “klar”.

Mycket av helgen är

“Har du en chromcastsymbol på din telefon?”

“Nej”

“Inte jag heller”

Ok jag startar om”

“Jag med”

ja och sådär fortsätter det. “Världens bästa programmerare” borde fan skämmas för vad de åstadkommer tamefan!

Han står där vid postlådan, han och en kvinna jag inte känner igen. Han är glad. Har en keps på huvudet. Vinkar glatt. Kvinnan, som jag först tror är hans fru, är inte det. Hon är en annan. Okänd för mig. Dom står där kanske tio meter bort och jag går emot dem. Men hur än många steg jag än tar så närmar jag mig inte. Kvinnan börjar gå och till slut vänder han sig om också Sone, sänker sin hand, följer efter kvinnan och försvinner bort där efter Brattbergavägen, efter den där okända kvinnan som jag inte vet vem det är. Jag stannar och ser dem gå. Det är inte min tid ännu.

Jo jag vet ju att han är död Sone. Att han dog nyss. Men jag blir glad för den där hälsningen. Fast det bara är en dröm. Glad att vi en sista gång möts där vid postlådorna där vi mötts så många gånger förut och pratat och skrattat en stund.

Det är påsk här på kullen. Det verkar bara vara vi hemma i husen som klänger sig fast på Brattberget. Alla andra har flytt. Vart vet jag inte. de talade inte om det för oss. Man skall bo här mer än de trettioett år vi bott här för att få reda på det, för att få en inbjudan till festerna på slottet.

Så snön som faller under natten, som lägger sig på vägen och på bron, förblir otrampad och okörd på. Jungfruerlig. Bara några kattspår snirklar sig fram över det tunna snötäcket. Vi håller oss inne, Läser, ser på filmer, somnar, äter. Ja och det är skönt och till slut är jag tvungen att ge mig av ner till affären. Köpa godis. Eftersom godiset är slut. Kris alltså. Men upptar snart den slöaste av stilar. Ja och gillar det, just det som inte är likt mig. Efter tre dagar i limbo borde det ha börjar krypa i min kropp för längesedan. Nu känner jag bara en lätt längtan tillbaks till låtsasjobb. Jo imorgon, dags igen. Men ingen brådska. Ja och jag är förvånad över min egen reaktion på att göra ingenting så att jag gapar. Gammeln igen kanske. Jag skiter i vilket. Känner att jag mår bra av det där.

Gott att leva alltså. Mat på bordet. Mat i magen. För mycket såklart. Men ett gott sinne. Alla tämligen friska. Pannan stannar visserligen varje natt. Men det hör till årstiden. Den gillar inte de här med varmare väder, även om nätterna är kalla just nu, nej Hulken vill ha jämnkallt, inte så många omstarter. Vill vräka på jämt och hela tiden. Fast jag märker också att det behövs servas lite i brännaren. Det hjälper liksom inte en säker funktion som det ser ut nu. Måste se till att byta ut lite delar under sommaren så att vi klarar nästa säsong. Utgifter finns det gott om.

Mannen som glömde sin fru utläst. Nu Lundell. Saknaden. Den tar ett tag att läsa ut. Har åtskilliga sidor att ta sig igenom. Hans huvudpersoner, som ter sig så lika den som är han själv är när han skrev blogg, så olik mig. I allt. Revisorn finns där i alla böcker. Han som sköter ekonomin. Ringer när han gör av med för mycket pengar.

“Nu klarar du bara två månader till.”

Det är alltså dags att sluta supa, knulla och röka på. Måste jobba,

“men det där upphovsmannakontot då, det som det finns fyrahundra på…”

ja det skall sparas till sämre tider. Ja och det är såklart tusental man pratar om.

Så han drar iväg i bilen. Sover på de bästa hotellen, äter den bästa maten men dricker bara ramlösa, ja och en antabus och en c-vitamin på morgonen. Vi får se var vi hamnar efter det.

Men gillar alltså ändå att läsa Ulf Lundells böcker. Fast har ingen längtan efter att finnas i hans romanpersoners skor.

Jag vet att Svenska förlags vanligaste manus från män är just böcker som likar Ulf Lundells. Männens beskrivning av världen. De åker alla, nästan, i papperskorgen. Delvis, tror jag, eftersom det är kvinnorna som slänger dom där. Som inte tror att männen verkligen ser världen på det sätt som männen verkligen ser världen. Som tror det där bara är machoskribenters, Ulf Lundell efterapares,  verk. De skulle bara veta…

Fast jag tror jag återvänder till boken och soffan. Sugen på att göra musik igen iof. Men studion är alldeles för kall just nu. Men om några veckor skall jag ha en helgsittning. En lång en.

Slöheten får fortgå. Imorgon är en ny dag.

Jodå, jag sitter här och jobbar. Har flytet. Men klockan har passerat elva med en hel del minuter och det är väl därför dags också för mig att inse att påsk, japp, det är det här och från och med nu, också för mig. Ge sig alltså. Ge sig med förhoppning att flytet kvarstår på måndagkväll när man är tillbaks här igen. Utvilad då förhoppningsvis utan att vara helt förslöad. Nu huvudvärk. Ovan koncentrationsövningarna kanske. Det var några veckor jag var inne i det där flytet med den intensitet som den tog tag i mig ikväll. Härligt när det bara flödar på. The force är det ju liksom. Där inne kan man åstadkomma vad som helst.

Jodå, påskmust har runnit nedför min hals. En del godis har tuggats på också. Finns således inget att klaga på.

Den gamle “jag” skulle såklart ha jobbat imorgon. Men nu har jag blivit en slöare person. Sover nog ut imorgon istället, intar soffan med bok efter frukost. Skitväder skall det bli. Vad annat att göra liksom.

Men nu ge sig alltså. Hulken skall få sig en säck eller två, jag skall stappla upp för trapporna och sen läsa god bok tills jag somnar. Något som torde inträffa ganska snart efter sänggående idag känns det som.  Jag får önska alla som läser den här av högre makter förbannade bloggen, en riktigt glad och skön påsk. Skit i Jesus Gud och hela faderullan nu i helgen. Bry er om varandra. Må lite gott. Skippa alla måsten. Vi är alla födda fria. Behöver inte sätta på oss en enda boja.  Njut av att  just du är en av de som faktiskt lever. Lever i ett fritt land.