Categories
Betraktelser & Berättelse

Det behövs så lite

Great ake. Congratulations on the monumental work. I’ll try it like this
thank you
några ord från en Spansk snubbe jag inte pratat med förut räcker länge. De flesta säger såklart inte ett ord, ett tack vore för mycket att förvänta sig av dem, sen ännu fler orkar såklart inte sätta sig in i vad VSCP är och handlar om, de behöver andra som går före och helst ett stort bolag som pekar med hela handen. Man lär sig att inte bry sig om sådant. De här tacken blir däremot små pärlor som man trär på sitt orkavidarehalsband för att just orka ta steg för steg på den långa resan.
Categories
Betraktelser & Berättelse

Dödens byracka nafsar en i hälarna.

Det finns morgnar när man kanske bara skulle ligga kvar i sängen, eller om man tar sig upp därifrån, stanna i duschen, ja, och nog blir det en lång dusch idag alltid. Varmt vatten som spolar skönt över en gammal mans kropp. Man står där och dåsar. Tvålar in sig. Men sliter sig ur alla duschdemoners grepp till slut. Man kan ju inte stå där hela dan. Eller kan man det?

Men torsdagstrött alltså. Måste sitta en stund. Bara finnas ett tag. Samla ihop sig. Det där tillståndet som mängderna tillgriper kaffe för att ta sig ur, det som andra joggar sig bort ifrån. Själv behöver jag sitta ett tag. Fundera över livet, dagen som ligger framför mig.

Skriva blogg hjälper alltid lite i de här lägena. Det blir en mjukstart av de här orden. “Hej dagbok” liksom. Fast någon ana mening finns det såklart inte med det. Möjligen som utloppsventil för en som saknar arbetskamrater. Men det börjar väl bli femton/tjugo års skrivande här också. Dag läggs till dag.

Äntligen finns en lödpasta som man kan förvara i rumstemperatur. Det är sådan världen borde hurra åt. Men alla kanske inte bryr sig om den revolutionen såklart.

De som tror det är enkelt att leva på existensminimum kan ju gå och tro det. Det är det inte. Men det går och det går mycket bättre när man har ett slutdatum framför sig. Etthundranittio dagar har ramlat iväg idag. Dagar som läggs till dagar. Det som grämer mig är detta sittande i ett limboland. Jo visst, man kan jobba för den där den där dan, 2 november 2021, när det är över (ja det är min födelsedag f.ö.) men orkar man köra på då. Som 65 åring. Eller har alla kört förbi i full fart då. Men det kanske man inte skall vara orolig för förresten, för det har jag förväntat mig under de tjugo år som passerat också. Så imponerande är inte projekten och alliansernas arbete. Fast målet ligger där ändå. Måste ju göra det. Hur skall jag kunna leva annars. Jag måste ha något att sikta mot annat än pension. Pensionsliv är inte jag. Nope.

Fast vem vet. Den dan. När pensionen betalas ut. Då kanske man bara vill vara pensionär. Eller också är man död. Känns lite lika från mitt perspektiv just nu. Vi får se hur man ser på det där då.

Hmmmm… apropå död… Borde kanske be och få en sådan där ultltraljud för kroppspulsåderbrock. Skulle visst kolla den med tre års intervaller. Ja ta psa prov igen också kanske. Ha ha ja gammelgubbesyndromet det där. Man känner att dödens byracka nafsar en i hälarna. Den där jycken har fått fart på mer än en gubbe som annars stannat på sofflocket.

Nä nu så. Det går inte sitta här bara. Något måste man ju göra. Livet är gott!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det är måndag

Man förvånas ibland av att utbärandet av komposthinken kan vara ett sådant fantastisk ögonblick. Men det är sommarmorgon. Man går ut i bara Birkenstocks (EMC säkra som inte borde användas ute), möts av Lövsångarsång och Koltrastsång, ja, och värme. Jodå, det räcker med den, t-shirt man alltid har på är nästan för varm. Fryser gör man inte. Underbart.  Nej, jag begär inte mer än det där. Ett lugnt sinne som utför en rutin och som kan ta in och njuta det som ges är en vinstlott det också. Allt mäts inte i stålar och likes. Nope.

Det är måndag. Åtminstone i sinnet. Kalendern säger onsdag. Man får försöka anpassa sig. Fast i min värld kan det såklart vara vilken dag som helst när som helst.

Liksom.

Man kan vara producent eller konsument. Ja konsumenter är vi ju allesammans såklart. Även producenterna. I någon mån, på något område. Men alltså,an kan spela fotboll eller man kan sitta på läktaren och titta på. Jag säger inte att det ena är sämre än det andra. Men drömmar man om att skapa borde man välja att bli producent. Världen tenderar att bestå till högre och högre grad av konsumenter, makerrörelser och andra roligheter till trots. Tv-tiden, Facebook-tiden, Instagram-tiden, Linkedin-tiden, twitter-tiden, youtube-tiden kan användas till att leva på riktigt också. Inte bara läsa om (beskåda) andra som gör det.

Tycker jag.

Fast jag har oftast fel.

tänk själv.

Det är bra att göra det och inte förbjudet.

Vad jag vet…

Min fortsatta dag då. Ja inget märkvärdigt såklart. Det är det där med att förändra världen. Att tro att det man håller på med kan göra det. Ja, och att tror det utan synliga tecken på att det man håller på med gör det. Antagligen kan det kallas galenskap också. Såklart. Speciellt i en tid som inte längre hyllar en underdog. Det är superhundarna med guldhalsbanden som gäller nu. Det spela ingen roll om det varken kan skälla eller vifta på svansen. Hyllas gör det.

Fast jag har ignorerat ytligheten i hela mitt liv. Åtminstone det borde jag väl få lägga på pluskontot. Jo, det kräver jag att få göra.

Liksom.

Nu. Producera. Leva. Innan man dör.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Förvåning

Jag blir lika förvånad varje kväll när fönsterlamporna slås på klockan 22:33 (som alldeles nyss). De är nämligen inställda att slå på när solen gått ner under horisonten något som räknas ut av en VSCP server som puttar på här i lokalerna. Inte för tekniken är imponerande, det är bara lite matematik, några radiovågor och lite skrot. Det som är häftigt är att solen verkligen går ner såhär sent den här årstiden. Det är väl fantastiskt ändå. Det var ju alldeles nyss den gick ned 14:34 (den 26’e december). 03:16 är den uppe igen. Solen alltså. Mest twilight däremellan nu.

Mer behövs alltså inte för att jag skall höja på ögonbrynen…

Storspov och Koltrast idag. Sång som träffar mig rakt i magen och fortplantar sig hela vägen upp till hjärtat. Storspovens rop tillhör sällsyntheterna här.

Annars har kodrader lagts till kodrader idag.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Det rullar på.

Det är inte jätteofta som det går två dygn innan jag kollar min mail. Men så är det i helgen. Jag stannar i soffan. Hostar på liksom. Idag måste jag såklart ta hand om allt det där olästa och obesvarade. Det tar en stund. En rundtur kring klotet blir det som vanligt.

Måndag. Klämdag. Jag antar att en massa människor är lediga idag. Passar på.  Med rätta såklart. De som strävar på och jäktar måste också få vila.

Nationaldag imorgon. En lite krystad dag tycker jag nog. Dålig folklig förankring. Den åsikten innebär dock inte att jag inte gillar det här landet och folket som bo här. För det gör jag. Men “stolta fanor” och folkdräkter det vette fan…  Kurdisk fårfiol och sill på samma bord hellre. Ja sallad för mig såklart.

Mina tinningar grånar.Ja i alla fall håret som sitter där. Som sextioåring är det väl hög tid antar jag. Men jävlar liksom. Ett liv går så förbannat fort. Grå tinningar är beviset på att man är klar med det också snart.

Fast nu skall jag sätta på lite musik. Utan musik inget liv. Regnet där ute gör mig inget. Det rullar på.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jodå!

Riktigt rädd blir man bara först när man granskar något man gjort för ett år sedan och fortfarande tycker det är bra… ett tydligt tecken på stagnation det nämligen mina vänner.