En förmiddagar att minnas när vårfloden kommer

Jag ägnar förmiddagen åt att skotta. I princip i alla fall. Om man tar lite pelletsinbärande med i kalkylen stämmer det där utkastade påståendet.  Jodå, axelprotes, halvfungerande, man fattar att den finns där.  Antagligen fattar man det resten av månaden. Synd för igår var det bättre än på länge.

Men allt bra här. Kamrat i Amsterdam, i Alkmaar, håller på att blåsa bort med fru och allt. Men håller sig hårt fast i närmaste träd och klarar sig med näppe från att hamna i närmaste kanal. Så kan det vara också. Här vindstilla, nästan, idag. Lite snö singlar ner men inte så mycket att man kan kalla det snöväder längre. Nu väntar vi på kylan istället. Men jag fryser såklart redan. Som vanligt och som alltid.

Men inget att klaga på alltså. Livet knallat på. Ägnar resten av dan åt att lägga en sten över och på en annan sten. Bygger istället för att riva. Som varje dag. Försöker låta bli att fundera för mycket över varför. Gör man det kan det gå illa. Det vet man ju. Gäller de flesta.

Det kommer att bli en häftig vårflod  i år.

Jodå.

Stackars Edsbyn.

Men det har det varit förut också. Det är inget nytt. Det är ingen kris. Det handlar inte om jordens undergång. Det är bara vår, mycket vatten och fågelkvitter det där.

Man måste lugna ner sig. Man kan inte se “vargar” överallt.

Ångström bygger ut. Professor “Isse” och J. blir glada. 72000 + 30000 m2  Oj liksom. På min tid, På Fysikum, Kemikum och Teknikum så var den fina grejen avtrycken av alla de stora som gått före oss vanliga där i korridorerna. Som man kunde skönja om man “lyssnade”. Som liksom oss slitit på marmortrappornas steg. Nu har allt det där blivit humanistiskt. Spökena efter grundämnens upptäckare och nobelpristagare som man kunde se sena nätter i labben klagar nu vilset i salar som inte ser ett enda provrör, spektrometer eller oscilloskop. Men blir nog bra det där med utbyggnaden. lite av mitt hjärta, eller en ganska stor del faktiskt, finns kvar där borta. Hade inte de där mikroprocessorerna kommit hade jag väl själv suttit kvar där också i någon källare. Fast säkert lagt sten på sten på också. Det är liksom min natur.

Fast nya lokaler sätter alltid fart på något inom mig. Jag vill fylla dem. Lika bra att jag inte åker ner och tittar.

Men nu så. Nu går jag tillbaks till Åkes värld igen. Japp. Där finns det inte mycket att grina åt. Skapligt där alltså.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.