Category: Betraktelser & Berättelse

Så “kväller” igen. En vecka har snart gått. Ljusdal på förmiddagen imorgon så  kort, kort, kort blir den här veckan. Men på söndag (vi prata anglosaxisk tideräkning här) börjar en ny vecka med låtsasjobb. Så vila, sen kör vi.

Allt tar tid. En vecka är ingenting. Just det känns hopplöst. Man ville helst bara blinka till och sen var saker på plats. Men så är det inte. Man får knappa på. Kämpa på.

Skrämmande godissugen. Född med det där suget. Det är inte bra. Men vad fan gör man. Så jävla många laster har jag nu inte.

Fast nu alltså upp för trapporna och fatta “boken” under en stund.  Är inte det ett lyxliv jag lever så säg!?

Den där raka vägen, den som är som en väg i Nevada öknen men som nu då går där rakt fram genom hjärtat av Hälsingland. Ja och så skylten. Stolthet över tekniska framsteg. Någon såg ljuset då. Tog tag i saker. Allt händer överallt. Men inte om man bara tittar i sin egen navel såklart. Men Mälardalsnaveln är stor förstås, innehåller en jävla massa ludd. Det händer säkert saker här nu också. Efter den här vägen alltså. Saker att sätta upp nya skyltar som påminner om – om sisådär hundra år. När (vi) andra förstår det stora.

Mark Levengood finns på riktigt. Eller finns troligen på riktigt skall jag säga. Jag har sett saker som sett ut som tomtar och troll och spöken förut minsann. Ja och Mick Jagger… Är alltså inte helt trovärdig ens när jag själv ser saker tydligt och klart med egna ögon. Men personen där framför mig sägs i alla fall verkligen vara Mark Levengood och han ser ut som honom också. Jag sitter bara någon meter ifrån. Närmare originalet går det inte att komma om personen där utan hår nu inte ändå skulle vara självaste Mark själv. I alla fall kan man inte veta säkert utan att slicka på honom. Ja och med så mycket folk…

Det är vår lokala företagarorganisation som bjuder in till lunchföreläsning. K och jag far ner. Grodan tycker vi skall inspireras.  Även skogsbor och låtsasjobbare kan behöva det. Det är alltså en officiell tillställning. Sittande publik. Fullsatt. Just det kan ju ses som ännu ett tecken på att det verkligen är han i egen hög person som står där. Men jag vågar tro att alla i den fulla salongen inte heller träffat Mark tidigare så de kan vara lika förda bakom ljuset av bedragaren som jag. Lik originalet och finlandssvensktalande förvisso. Säker är jag inte.

Han kommer lite sent. Problem med tåg. Tar taxi från Gävle. Men imponerar storeligt genom att bara komma in, gå upp på scenen, dra igång en timmes ståuppa. Ett proffs alltså. Man blir imponerad av sådant. Men trotts att jag sitter på första raden så finns det en glasruta mellan oss. Han och hans värld är så oändligt långt bort från den en  vanlig ocool gubbe som jag lever i. Det är jag som ser honom, han ser inte mig, kommer aldrig att göra det. Ja och jag vet att han och alla andra kändisar ständigt är ansatta. Alla skall äga en bit av dem. De måste skydda sig. De lever i en värld där en sådan som jag skulle gå under. Men jag har ändå svårt för den där distansen. Jag skulle inte kunna låta bli ett “tjena” till Kungen om vi hamnade i samma rum. Prata lite om hur det är med prostatan och livet för övrigt. Därför att jag är intresserad av människor. Inte skalen. Ja och någonstans är också Kungen och Mark bara vanliga ocoola människor.

Ja ett proffs är han, levererar såklart. Man skrattar. Det serveras en del djupsinnigheter. En kvinna bredvid mig hummar till allt med stark medkänsla. Ja och mer sympatisk än Mark Levengood kan man väl knappast bli. Eller kan man det? Så när vi drar oss ut mot utgången så är det såklart med en god känsla i magen. Jo jag hade velat säga till honom att också jag har födelsedag den 2’a November. Mark hade fattat såklart.Fast sen hade han ju undrat varför i helvete jag talade om det. Ja och den undran hade han ju därför såklart helt rätt i. Vi hamnar inte på samma fester den 2/11. Kön växer framför honom. Selifie-folket skall ha sitt. Jag snor åt mig en till reklampenna, funderar på en till bulle – det är ju ändå kanelbullens dag – men avstår. KARAKTÄR! Hastar ut istället. Vi har bråttom. K börjar jobba om fyrtio minuter. Bilen vill såklart inte starta. Det blir allt svårare.  Det tar ett tags cheeeeeeekande – säkert fem minuter – innan den brummar igång. Ja sen är det bara att gasa allt som går och allt man törs med dålig fjädring, bussningar och stötdämpare. Tre minuter innan K skall öppna biblioteket är vi hemma. Inspirerade? Javisst. Fortfarande inte helt säker på att det var den riktige Mark Levengood vi såg.

Han står där ofta. Kanske varje dag. Ja, där på Time Square i New York alltså. Mannen med den svarta axelväskan och de gestikulerande armarna. Han pratar upprört med människor som passerar. Ibland stannar någon och han visar något på sin telefon. Allt sker med emfas. Armarna rör sig som väderkvarnar när han berättar sin historia. Han vet något viktigt som inte vi vet. Något bara han vet. Något han vill berätta för de där människorna som går där över torget.

Han stör väl ingen egentligen. Möjligen om man är känslig och svag i själen.  Jodå han verkar vara ett udda inslag i folkvimlet där borta. En återkommande person. Jo, efter någon vecka känner man igen några stycken. De är alla män. Trasiga människor. Men just den här mannen är det full fart på. Han är hel och ren. Man måste vara glad att det finns sådana som han. Lite lagom annorlunda sådär. Visst måste vi ha utrymmer för det? En dag skall jag åka dit, ställa mig där mellan tre och fyra, och vänta in honom. Nyfiken som jag är på hans berättelse. När jag hört den skall jag bestämma mig, ja först då, om jag skall föra den vidare eller inte. Eller förresten, kanske göra honom sällskap där på torget. Försöka övertyga människor om de gemensamma fria och öppna protokollens himmelrike…

Det är en sådan där morgon som ropar “WINTERN KOMMER!”, japp med dubbelt W eftersom sådana här morgnar bryter lite lätt på Tyska. Inte ens talgoxarna, som pickat på fönstren efter mat i två veckor nu, verkar vara ute. Det är bara den där vinden, regnet, dimman, ja, höstvädret. Det som säger stanna inne, tänd en brasa, leta upp en god bok och häll upp en rökig whisky och gör sen inte skit mer idag.

Fast jag har såklart ingenting emot det här höstvädret egentligen. Jag gilla höst. Det är vintern som är problemet. Ja “wintern” då såklar. Man skall vara konsekvent. Men slapp man gå ut på vintern så hade väl den gått att leva med också. Tyvärr måste man det. Alltså går det inte att leva med.

Så med regnet smattranade mot rutorna sätter jag på lite kaffe och slår på mina skärmar. En ny (låtsas)vecka började igår. Den matematiske sonen skjutsades till stationen för hemfärd till lärdomsstaden efter en helg hemma. Han har blivit en bra människa. Det glädjer mig. Men bra människor föds bara ur kamp.

Skjutsar ner K till riktigt jobb. Om jag inget jobb har så har hon två. Det är orättvist. Jag den förste att erkänna det, jag den förste att ändra på det om det gick.

En kamrat är i LA, går där rockstjärnor varit, pratar med “rocksaligheten”, ser kändisarnas hus. Jag kan inte hjälpa att för mig blir det lite sällskapsresa. Jag har aldrig varit åskådaren. Aldrig set charmen i att hålla i Madonnas trosor eller Einsteins pipa. Men allt det där kan såklart vara underbart ändå. USA är ett jävligt roligt land att resa i. Ja och har man Nick Borgen med sig öppnas väl det en del dörrar som annars varit stängda.

Fast nu skall jag ta tag i min favoritdag. Segla iväg in i mina drömmar. Där, där det alltid är sommar och nära till hav.