Att kidnappa en flicka? Är det alltid en helt igenom ond gärning? Utförd av en ond människa? Sen tre kamrater. Och en far. Och en mor. Hur ser de på det som händer? Kan man älska så mycket att man låter någon annan <ta> den man älskar för att inte förstöra vänskapen? Svaren kanske inte finns här, dem måste man komma fram till själv. Men boken väcker frågorna, är bra skriven och måste alltså läsas av envar.
Andra böcker jag läst finns här.
Jul och man blir bortskämd med whisky, grodor, mat , böcker, sömn, filmer och man tuckas in i allt det här som om man ligger på en sommarvarm höskulle full med nyslaget hö. Dörren, den blir inte upplåst förrän framåt eftermiddagen, det gör ju såklart ingenting, hit kommer ändå aldrig någon på besök och man kan definitivt undra varför man låser den där dörren över huvud taget när vi bor där vi bor. Hulken får gå på sparvärme så att vi kan elda i spisarna som galningar istället. Så det enda jobbet som finns är att bära ved nerifrån källaren till eldningen. Men en full vedkorg räcker ändå en dag (en nykter en halv), och jobbet skall dessutom delas på fyra, så hårt kan man såklart inte kalla det jobbet heller. Även om det nu för ovanlighets skull måste definieras som ett riktigt jobb.
Men det är fint. Fast det blir för mycket ätet. Men man får stå ut med det. Vara en man. Ta sig igenom. Djupandas när det blir för hårt och ta en pralin till. Ja och jo och sover gör jag. Läser och sover. Det är mycket sådant. Just det tänker jag ta mig ann alldeles strax nu i kvällen också. Kanske orkar man ändå läsa en timme. Kämpa!
New York flödar av människor. Men jag har inte tid att sitta här nere och titta på dem alla just nu. Eller snarare jag har hur mycket tid som helst. Men vilja? Nope. Jag är invävd just nu. En del av släkten är i San Francisco, där har de det säkert bra. Men snö, nope de har de nog ingen just där.
Hursomhelst har det varit några goda dagar. Hoppas att morgondagen fortsätter i samma anda. Sen dags för låtsasarbete. Livet måste fortsätta tills det inte gör det längre. Så som det är.
Jag tar mig tid för att ge den där ropande lusten att sitta och leka med något, aka lära mig något nytt, en dag. Onödig, bortkastad tid, ja som det känns när man håller på, men som betalar sig senare, eftersom man nu faktiskt lär sig saker. Japp alla scheman borde ha en skaplig klimp tid avsatt för ren lek. Det är där det händer.
Jag har använt Visual Studio Code till och från ett tag för annat än C/C++. Omöjligt att inte gilla. Det här ÄR bra grejer. Atom är visserligen också rätt hyfsad men en snigel om man jämför med code. Min vanliga utvecklingsmiljö Netbeans är Javabaserad och tung och klumpig som en blåval i jämförelse med allt. Men den har gjort sitt jobb under några år. Det har varit först när Oracle kastade ut den och teamet som jag börjat leta efter annat. Eclipse var såklart en möjlighet. Men med samma stora klumpighet som Netbeans. Elefanter. Jättar. Berg. Ja och de där jävla workspacen som den envisas med. Man blir galen. Hur 1970-tal är inte det där. Omöjligt att ändra till något vettigt dessutom.
Så idag får jag alltså tid att leka med code. Blir förälskad. Fan så smidigt. Och IntelliSense är såklart underbart, fungerar precis lika bra som i Visual Studio. Ja och sen möjligheterna att konfigurera allt on the fly. Superbt. Om inget oväntat inträffar blir jag kvar i den här miljön resten av livet. Kommer nog flytta över en del inbäddat hit också. Task hanteringen gör allt det där enkelt.
Så har du inte testat Visual code så är det dags att du gör det. Japp NU! Ja om du inte är insnöad på Emacs eller Vi(m) såklart. Då kan du gott stanna kvar där och i en tid som de flesta ändå har lämnat. Du är antagligen ändå inte intresserad av förändring.
Så en bra dag. En uppgift väl värt att lägga några timmar på. Nu är det snart jul på riktigt också här. Ljus på låtsaskontoret skall snart släckas. Jag skall vandra upp och sätta mig framför tv’n. Vi skall tjuvstarta ett traditionsenligt provsmak av julmaten snart. Efter det är det jul på riktigt. Ja, eller nästan. Håller med statsministern, Kalle Anka är startskottet. Japp, somnar såklart under just det programmet, alltså själva startskottet, den uppgiften har jag tagit över efter Per, svärfar. Äldstens uppgift är att somna helt enkelt. Det är lag på det. När äldsten sedan vaknar till liv igen så är Kalle Anka slut eller möjligen är det de nya inslagen som visas, och då mina vänner, först då, är det jul på riktigt. Sen må den vara fram till påska eller till vilken dag som helst. Men där, just då, börjar julen. Vila påbjuden.
Fast det där är min jul såklart. Andra har sin egna föreställning om den perfekta julen. Vila räcker för mig. Det fungerar var som helst i världen. I vilket klimat som helst. Med vilken mat som helst. Men jag vill ta det lugnt några dagar. Gärna då med familjen. Så, så får det bli. Kidsen har hämtat in en gran. En del av deras jul. K har lagat mat. Det har handlats så att mer än en handlare kan känna glädje när dagskassan räknas ihop. Lite extra mat till fåglarna, lite extra till katterna. Sen så. Slutlekt för idag nu hur som helt.
Upp tidigt. Vi skall iväg och fylla på julförråd. Hämta kär son vid tåg dessutom. Vi klarar av det mesta av det där innan tåget angör stationen n och jag. Några ärenden till och sen hem igen. Klara. Nästan åtminstone. Jag somnar utmattad på soffan. Sönerna tar in tre pallar pellets. Det är jag tacksam för. Fast jag vet inget om det såklart där jag ligger där på soffan och snarkar.
Det är jul här på kullen. Ja den är här nu. Det skall bli skönt med några dagar ledigt. Att få fylla batterier och mage.
Andra ser en på ett sätt om de själva bestämmer. Man kan inte göra något åt att det är så. Man är alltså också något annat, en annan, än den man tror är. I andras ögon. Och man är såklart ansvarig för sitt liv och sina handlingar. Och visst man påverkar andras människor i sin omgivning med det liv man lever. Men den man egentligen är vet de andra ingenting om. Det man egentligen känner vet de ingenting om. CVilka demoner man kämpar med har de ingen aning om. Precis som man själv inte vet något av det där om andra heller. Så vems fel är det att saker blir som det blir? Måste det alltid finnas någon som felat? I en värld byggd på kaos. Kanske måste det det. Det måste finnas en Jesus att sätta på korset för syndernas förlåtelse och för att slippa vårt eget ansvar i allt. Jag vet inte om jag gillar det där. Men det säger väl en del om mig också antar jag. I alla fall för dem som tror de vet vad som försiggår här inne i mig. Det är svårt att leva, Man får ett gäng förutsättningar som man kan spela med. Får göra så gott man kan med dem. Trotts de brister och fel de har det där man fått är det det enda man har. Det ser alltid så lätt ut det där vandrandet som andra gör i sina skor. Men är aldrig det.
Men nu alltså Jul. Vill önska mina läsare en riktigt god jul. Hoppas ni får det riktigt fint och skönt nu. Det är ni värda varenda en av er.
Då vänder vi Söderut!