När repet brister av Belinda Bauer
En bok jag glömt att skriva in här. Måste titta efter vad den handlar om. Men sen kommer historien till mig såklart och jag minns boken med stor klarhet. Jodå. Det här är en kanonbok. Läs!
Andra böcker som jag läst finns här
En bok man läser och som har ett innehåll som går in och nog ganska snabbt försvinner. Men kanske ger den inte mer än så då förutom att man efter att ha läst den vet mer om fyrvaktarväsendets liv och görande vilket såklart är helt ny kunskap för en landkrabba.
Jo bitar fastnar. Fyren. Den fastnar inom en.
Andra böcker som jag läst finns här.
Slutslöat, fast nåja, pensionärslivet ni vet, det är inte så jobbigt och slitsamt. Så egentligen fortsätter det väl bara. Slöandet. Dag efter dag efter dag.
Fast jag gör såklart samma sak som innan det kallades “låtsasjobb”. Men jobb har det väl aldrig varit. Det här. Mer hobby. “Man sitter ju bara hemma“. Lever i ett slags 1700-tal med datorer och elektronik. En tidsresa bara men rör sig genom dörren i den ena eller den andra riktningen.
Los är nu då ändå mest känt för att det gnälls förbannat mycket. Vill med detta bara hålla traditionen vid liv.
Men kan man verkligen älska någon som har defekter. Går det att kritisera Los och ändå älska platsen? Japp, om man inte fattar det är man lite dum i huvudet. Allt är inte bäst här. Punkt. Det är inte samma sak som att allt är dåligt heller. Inget är bara ett. Det är bara den passionerat förälskade som tycker så och förälskelsens passion är väl det närmaste fullständig galenskap man kan komma som människa utan att vara där. Verkligheten är snart ikapp. Om man nu inte är fullständigt galen och lever i sin egen värld.
Oj vad skönt det är att kasta frätande syra omkring sig.
Veckan har alltså börjar här hur som helst. Man känner stor, ja ren enorm glädje, över vädret. Men ännu finns snö här i drivor. Det är inte så mycket man kan göra annat än att vandra tre varv kring huset. Alltså kan man stanna inne. Somna in på soffan. Tycka man förtjänar det. Som en tysk. Varför dom nu förtjänar det. Den saken är oklar. Men mycket av den varan har det blivit. Däremellan lite läsande och en och annan film/serie. Jodå godis också. Påskkärringar anlände visserligen men tillräckligt fanns kvar i skålarna för att man nu skall ha tröttnat på smågodis och inte kommer att känna längtan efter sådant fram till åtminstone augusti.
En enda nyttan vi har gjort under helgen är att sätta upp gardiner i ett av rummen på kontoret och skruvat ihop två skatteåterbäringsfåtöljer från IKEA. Inget man blir svettig av.
Fast LÅNGFREDAGEN. Tror den är utlyst till traditionsenlig årlig studiodag framledes. Jag ägnade hela dagen till att leka med grejerna. Hur roligt som helst. Har nog fattat ungefär hur allt “nytt”! fungerar nu och kan kanske nästa gång ägna en dag åt att göra “musik” som ingen lyssnar på. Men de gamla monitorerna där är alldeles för små. Måste investera där så jakten därvidlag har börjat på Tradera. Nytt har jag inget behov av. Nope, använt duger.
Men härligt det där alltså. Total lycka bara där och i varma sommarvindar med koltrastsång!
Fast nu fyra dagar kodande. Det finns en stor lycka där också. Ja och kanske fler sista platser. En del av oss måste helt enkelt gå våra egna vägar. Ibland ansluter andra senare men såklart oftast inte eller aldrig. Jag har alltid tycket det varit värt det. Att aldrig vara till salu.
Slöheten som tar en
I den finns jag
Idag
Imorgon
Kanske nästa dag.
Till och med
Eller till
Och kanske
Skäms inte
Inte alls
I alla fall inte ännu
Gott så
Trotts långfredag och tungt sinne (hos vissa), här är Hälsingetoppen igen.
Mina egna bidrag börjar närma sig jumboplatsen mer och mer. men så suger ju min musik också som en känt sångare med hatt från Ljusdal så väl uttryckte det hela en gång. Tänker dock inte sura en sekund över dagens placeringen utan ägna en dag åt musikmakeri i egen studio. Mer musik som suger åt folket härifrån alltså.
Vi har ett färgsprakande musikliv i Gävleborg. Ingen kan ta det ifrån oss. Heja Hälsingland!
Två gånger försöker jag fly åt Ljusdalshållet idag. Men blir tillbakaskickad (dom vill inte veta av mig där heller) varje gång till ett Los som kallar sig Loos (låtsasgammal stavning på devisen gammalt är bra) och helst vill tillbaks till medeltiden (fast om inte det går duger 1700 som approximation). Det är som ett gummiband. Trösten, den sista vändan är att jag får två pizzor med mig hem. Jo egentligen skulle man väl bakat dom själv. På råg. Med granskott. För att stödja det lokala näringslivet. Eller några väl utvalda av det lokala näringslivet då. Alla behöver inte stödjas. Definitivt inte alla. Stödjer gör man det som går att äta. OK, som man kan förstå kan räcka. Ibland. Hur skulle det annars ser ut?
Ja hemma är det ju. Fyrtio år på egen rumpa har man suttit här. Någon generation före det också. På gammal god tid då såklart. Men inte ända sedan medeltiden. Nope. En del av släkten rymde förresten då också. Två till USA. Kom aldrig “hem” igen. Farfar till Stockholm Kom aldrig “hem” igen. Gammelfarfar försökte rymma men återvände liksom jag med gummibandseffekten ganska snart. Levde sina sista år i Sandsjö. Oklart var. Resten i Hässjaberg. Ja många lyckades såklart av konststycket att sticka också härifrån efter det. Men de blir så satans många människorna därefter. Sme-Karl med familj. Nordströmare. Jo jag har hittat några andra släktingar som blev kvar också. Men lite trött på det där också. Vet det jag vill veta.
Men vi då i fyrtioår. Jag blir aldrig Losbo och definitivt aldrig Loosbo. Kanske är det med vilje… Har inte klurat ut det. Trött på gammellunk som jag är. Jodå. Jag tror på historia som bas för att leva. Men livet man skall leva är hela tiden i framtiden. Det är inte bakåt man skall gå. Man skall stå där och utföra saker idag på axlar hos dem som tog oss hit. Inte kasta bort de tidigare generationernas slit och sjunka ner i gyttjan igen. Det var nämligen inte bättre förr.
Historien om Köljohan måste jag dock ta reda på. Fanns någon koppling till farfar där enligt min farbror Kalle. Dränkt blev han ju i alla fall inte. Dränkte väl ingen heller vad jag vet. För visst var det väl så att Köljohan dränkte sina drängar? Eller försökte? Men kanske har jag fått det där om bakfoten. Måste kanske kolla i alla fall. Gammalt att stå på.
Ljusdal förresten. Åkte ner med soffa till yngste sonen. Behövdes två turer öfr att få ned allt. Inte så konstigt alltså. Tjugofyra mil. Man kan törgå men också törköra tydligen. Så var det väl egentligen idag och i onsdags i ännu högre grad. Men nu är fältet öppet för arbete hur som helst. Nöjd med det är jag.