Bära in pellets eller koda.
Det är frågan här just nu.
Ibland är frågeställningarna inte djupare än så.
Funderingar om liv och död får vänta.
Pallarna med pellets står ju bra där ute kan man stillsamt och kristallklart argumentera med sig själv.
Ja och koden, den kan man väl skriva ikväll, eller imorgon eller på fredag.
Är man en professionell stillasittare som jag är så är det faktiskt lite skönt att slänga upp dom där säckarna på axeln och bära in dom en efter en.
Kilo lagt till kilo som blir till ton.
Det känns som man gör något riktigt då.
Man kan programmera sig blå utan att närma sig den känslan.
Men å andra sidan kan jag bära in pelletsen ikväll, imorgon eller på fredag också.
Kodandet är ju glädjen och det själen brinner för.
Åt det hållet bör man gå.
Men man kanske skall greppa en bok, lägga sig i soffan, läsa, slumra in istället.
Varför låsa sig vid två val.
Man är ju nu ändå officiellt pensionär.
Fast momsregistrerad och med F-skatt.
Borde väl göra rätt för sig.
Livet är inte slut ännu.
Men kan vara det imorgon.
Så programmera?
Livet är nog för kort för pelletsbärande.
Den insikten fäster.
Men värmen kommer från pelletsen.
Utan värmen ingen programmering.
Får nog bära pellets.
Blir nog bäst så.
Ändå.
