SÃ¥ börjar snön sakta smälta bort igen. Blir liksom en andra vÃ¥r att längtas efter i Ã¥r. I helgen blev man vips i “vintermod” igen och kunde med gott samvete sitta inne och “greja”.
Förrutom att sätta upp lite hyllor, skruvat ihop en säng och lite annat domestic sÃ¥ har det varit jobbande det handlat om i helgen. Ni som läst inlägg här förrut vet att det inte är ovanligt utan snarare standardläget. Men varför? Varför hÃ¥lla pÃ¥ sÃ¥här dag efter dag, vecka efter vecka, Ã¥r efter Ã¥r. Jag skulle sÃ¥ gärna vilja vara “normal”. Att slappna av pÃ¥ helgen. Titta pÃ¥ fotboll med en bärs i handen. Njuta av livet. Hakuna matata läge liksom.
Istället mÃ¥ste jag alltid fÃ¥ veta vad det finns bakom nästa kulle, som när man ätligen nÃ¥r den alltid avslöjar att det finns ännu en ny kulle och en till och en till. Jag mÃ¥sta slutföra saker som bara jag tror pÃ¥. Fast det tar Ã¥r och Ã¥r och ingen förstÃ¥r vad jag sysslar med. Alltid mÃ¥ste jag sitta framför TV’n med blocket i hand eftersom hjärnan aldrig slutar att tänka pÃ¥ de tekniska problemen eller slutar komma med nya ideer. Varför mÃ¥ste jag sitta och jobba tills systemen nästan stänger av och jag fÃ¥r kasta mig i säng för att inta tuppa av. Varför älskar jag detta sÃ¥ mycket. Det är ju bÃ¥de sjukt och vansinnigt. Vore sÃ¥ skönt att slippa den här förtärande elden. Vore sÃ¥ skönt att känna ett lugn i själen. Varför detta sökande?
Jag var lika när jag var barn. Otaliga är projekten. Tex i Februari började jag ensam bygga på majbrasan och dom andra kom och hjälpte till sista veckan i April. Varför då? När det inte blev något fyrverkeri gick jag runt och samlade in pengar i området så att vi kunde ha ett ordentligt fyrverkeri. När det äntligen var dags att tända brasan var jag redan inne på nästa projekt. Ensam såklart.
När vi spelade så var det naturligtvis 100% som gällde. Idag när folk minns tillbaks så kan det låta som om man var väldigt engagerade i musiken men i själva verket var det mest en pina att få folk att överhuvudtaget att träna. Det var så mycket annat som var viktigt. Inte för mig då. Aldrig! Inte en sekund. Vi skulle slå igenom med vår musik. Men det är klart det går inte om alla inte är fullt engagerade.Man måste jobba, dvs träna. Jodå jag insåg det omöjliga till sist och stack för att erövra nästa kulle. Och nästa och nästa.
Jag ångrar oerhört idag att jag sålde min gura och förstärkare. Att jag inte fortsatte att spela, i alla fall på egen hand. När vi spelade på Voxstock (ett sånt jävla bra namn på en festival!) var det någon som kom fram och sa att man då hade trott att jag skulle bli studio musiker. Att jag var så bra. Tänk om en enda då hade sagt det. Då när det behövdes. Tjugofem år för sent kändes det nästan bara snopet.
Jag har haft mina musikaliska triumfer. Som på en fest när vi alla sjöng allsång till gitarr men när det blev knäpptyst när jag och gitaristen sjöng en Beatles låt. Ni vet de där magiska ögonblicken när man är ett med musiken. När inger annat spelar någon roll än orden, tonerna. Musiken är en del av en, man är en del av musiken. Man kommer tillbaks till världen igen först när folk spontant applåderar. Applåder som inte går in eftersom själva musikupplevelsen i sig var så stark och det tar ett tag att hämta sig.
Det fanns sÃ¥dana stunder med bandet ocksÃ¥. Men mest minns jag de dÃ¥liga recensionerna, tor vi aldrig fick nÃ¥gon som var bra eller ens neutral. Den gÃ¥ngen alla människor rusade ut för att vi spelade för högt. Eller när regnet kom pÃ¥ festivalen och vi var de enda som var kvar när vi skulle pÃ¥. Triumfer… Och kanske spelade vi inte den dansmusik alla ville ha pÃ¥ den tiden, profiterade inte pÃ¥ “Ankan” som alla tyckte om, flörtade inte med punken. Men vi gjorde i alla fall vÃ¥r egen grej. Egna lÃ¥tar, eget sound. Jag Ã¥ngrar inte för en sekund de beslut som togs dÃ¥.
Med största sannolikhet kommer de projekt jag jobbar med idag inte röna nÃ¥gon större framgÃ¥ng. Precis som musiken en gÃ¥ng aldrig gjorde eller de flesta andra saker jag tagit mig för inte gjort. Men det där “nÃ¥got” inom mig gör att jag inte kan sluta förrän det är dags. Den dag vet jag att det är färdigt och dags att ge sig iväg uppför nästa kulle.
Jag har bestämt mig för att leva det här livet jag fått. Jag är inte typen som tar livet av mig. Det finns inga genvägar utan jag måste leva den eld som brinner inom mig. Utan den finns ingenting kvar.
