Month: March 2021

Sådant jag inte fattar varför man inte hör mer av.

Och så kaffe på det. Kan man önska sig mer?

Ett sällsamt flyt som bara håller i sig och håller i sig. Det finns en lycka i det där. Kanske är det bara vi nördar som har förärats med den där formen av lycka. Men alla är väl nördar på sitt sätt. De som svär sig fria mest såklart, som alltid.

När flytet är där får allt annat såklart stryka på foten. Alltså, det enda som är synd med detta av han/hon/det/gud upphöjda tillståndet är att man inte (tycker sig hinna/hinner) med mycket annat än att finnas där i gropen, där man idogt gräver tills man når hela vägen ner till botten.

Men visst, jag skulle vilja skriva musik. Ja och skriva. Framförallt skrivandet känner jag en stor längtan efter. Men allt det där kräver sina egna gropar. Att man i lugn och ro kan stanna i en och samma grop en stund. Det där att hoppa runt är inget för mig. Har aldrig varit.

Men äter och sover också. Finns familj att tacka för det skulle jag tro. Hade jag varit enslingen jag egentligen borde ha varit hade nog också det där fått stryka på foten. Det har aldrig varit så noga med endera. In med något när man är hungrig. Snabbt. Sov när du är trött. Oftast då så trött att inget annat är möjligt så det blir ett enkelt val att ta den vägen.

Pelletsen tjoffade jag in igår. Med fågelkvitter och plusgrader var det en ynnest att bara få finnas där ute. Det fysiska känns dessutom alltid bra. Under vinterhalvåret blir det alltid för lite av det där. Men tar igen under sommaren.

Årets första fluga har vaknat här på kontoret. Osäkert om man gör den en tjänst om man släpper ut den. Något jag annars använder en hel del av den varma delen av året till att göra. Aldrig, inte en gång, öppnas de där fönstren för min skull. Det är flugor som skall räddas. För sin egen skull. Och nej, man blir inte en bättre människa av det där. Det är bara det räta att göra. Eftersom vi alla vill leva.

Men nu skall jag laga mig lite mat. Hungrig nämligen. Så man fyller alltså en tallrik. Tar den med ner hit och äter den framför datorn. Kör på. Det är gott att leva.

Vill bara härmed meddela att

“men va i helvete hur kan man vara så dum“

var giltigt även denna gång.

Suck…

Men att “sova på saken” är en fungerande metod kan jag bekräfta. Tuggummi, tuggummi, borta och glömt. Hopp i sinne.

Jobb är det ju inte. Definitivt inte hårt. Ja och med vårsång under utförandet av sysslan, av Talgoxarna, kommer man inte ens nära det där “riktiga”. Att bära in pellets. Jo. Det skall göras i alla fall. Hamnar väl någonstans mittemellan låtsasjobb och jobb. En syssla. Eller också hamnar dylikt på en helt annan plats bland definitionerna. På nödvändighetens uppförsbacke.

Det finns en legend om en ung man som bar två säckar åt gången här på kullen. Allt på en gång. Tjoff. Kanske är legenden sann. Själv bär jag säckarna en och en. Fördelar pallarna under en dag. Han måste ha varit stark, ung och full av energi den legendariske. Strongt. Imponerande. Om det nu alltså är sant…

Men Taloxsång alltså. Fast det är en vecka kvar till Vasaloppssöndag. Ja i år också kan man säga. En del är som vanligt ändå. Med den där sången och drippandet och droppandet kommer det såklart vårkänslor också i luften. Man vet att sommar kommer. Men vis av erfarenhet håller man såklart igen på sina egna inre Aftonbladetrubriker om “vår som är här”. Man har varit med förr alltså. Vet att det är en kamp mellan det kalla och det varma många veckor ännu. Men en vecka kvar nu alltså. Sen kan man utropa seger över en till vinter. Men… man skall såklart inte ropa hej innan man är framme vid Vasaloppssöndagen. Allt kan hända. Gör dessutom ofta det.

I koden har jag fastnat i ett tuggummi som någon lämnat kvar. Suttit där sedan i fredags och har inte hittat någon lösning ännu. Inget ovanligt såklart. Händer hela tiden. Men irriterande. När man hittar “lösningsmedelet” är det antingen, “men va i helvete hur kan man vara så dum“, eller också kan man räta på ryggen och lyfta upp hakan och le ut i tomheten och vänta på en klapp från han/hon/det/gud där på höger axel som aldrig kommer. Behöver det tilläggas att det oftast är det första alternativet som gäller ändå.

Men ger upp gör jag i alla fall inte. Förr var det en dygd. Har jag hört. Nu för tiden är det väl likställt med dumhet. Man hör inte till den här världen. Har man gjort det någonsin.

Men fast i tuggummi alltså. Det gäller att komma loss. Min uppgift. Ingen annan kommer att ta loss mig nämligen. Lika bra är väl det. “Man blir ju så skyldig” som morsan alltid sa. Japp, nedärvt det där. Men samma dumheter som mormors “står vattnet och kokar på spisen så kokar fattigdomen in i gårn”. Tokigheter. Ändå känner jag mig definitivt skyldig så fort hjälp anländer utifrån och tar av den kokande kastrullen så fort det bara går. Ja det sista har ju inte hjälpt speciellt mycket ändå. *Ler* Men risken finns ju alltid att det kan bli värre. Eller inte bättre. Men dumheter såklart. Skrockfullhet. Som att tro på Jesus och smådjävlar eller på tomten för den delen. Fungerar upp till fyra. Farliga grejer efter det.

Men tuggummilösning skall sökas alltså. Helst nu.