Vill bara härmed meddela att
“men va i helvete hur kan man vara så dum“
var giltigt även denna gång.
Suck…
Men att “sova på saken” är en fungerande metod kan jag bekräfta. Tuggummi, tuggummi, borta och glömt. Hopp i sinne.
Vad som händer där vid UTC 4:30 (lokal tid 5:30) kan man undra!? Finns med på flera olika tempsensorer så det är inte ett sensorfel. Ja utomjordingar tror jag på. Definitivt. Eller också vandrade döden förbi kullen just där. Ja ingen dålig teori det heller.
Jobb är det ju inte. Definitivt inte hårt. Ja och med vårsång under utförandet av sysslan, av Talgoxarna, kommer man inte ens nära det där “riktiga”. Att bära in pellets. Jo. Det skall göras i alla fall. Hamnar väl någonstans mittemellan låtsasjobb och jobb. En syssla. Eller också hamnar dylikt på en helt annan plats bland definitionerna. På nödvändighetens uppförsbacke.
Det finns en legend om en ung man som bar två säckar åt gången här på kullen. Allt på en gång. Tjoff. Kanske är legenden sann. Själv bär jag säckarna en och en. Fördelar pallarna under en dag. Han måste ha varit stark, ung och full av energi den legendariske. Strongt. Imponerande. Om det nu alltså är sant…
Men Taloxsång alltså. Fast det är en vecka kvar till Vasaloppssöndag. Ja i år också kan man säga. En del är som vanligt ändå. Med den där sången och drippandet och droppandet kommer det såklart vårkänslor också i luften. Man vet att sommar kommer. Men vis av erfarenhet håller man såklart igen på sina egna inre Aftonbladetrubriker om “vår som är här”. Man har varit med förr alltså. Vet att det är en kamp mellan det kalla och det varma många veckor ännu. Men en vecka kvar nu alltså. Sen kan man utropa seger över en till vinter. Men… man skall såklart inte ropa hej innan man är framme vid Vasaloppssöndagen. Allt kan hända. Gör dessutom ofta det.
I koden har jag fastnat i ett tuggummi som någon lämnat kvar. Suttit där sedan i fredags och har inte hittat någon lösning ännu. Inget ovanligt såklart. Händer hela tiden. Men irriterande. När man hittar “lösningsmedelet” är det antingen, “men va i helvete hur kan man vara så dum“, eller också kan man räta på ryggen och lyfta upp hakan och le ut i tomheten och vänta på en klapp från han/hon/det/gud där på höger axel som aldrig kommer. Behöver det tilläggas att det oftast är det första alternativet som gäller ändå.
Men ger upp gör jag i alla fall inte. Förr var det en dygd. Har jag hört. Nu för tiden är det väl likställt med dumhet. Man hör inte till den här världen. Har man gjort det någonsin.
Men fast i tuggummi alltså. Det gäller att komma loss. Min uppgift. Ingen annan kommer att ta loss mig nämligen. Lika bra är väl det. “Man blir ju så skyldig” som morsan alltid sa. Japp, nedärvt det där. Men samma dumheter som mormors “står vattnet och kokar på spisen så kokar fattigdomen in i gårn”. Tokigheter. Ändå känner jag mig definitivt skyldig så fort hjälp anländer utifrån och tar av den kokande kastrullen så fort det bara går. Ja det sista har ju inte hjälpt speciellt mycket ändå. *Ler* Men risken finns ju alltid att det kan bli värre. Eller inte bättre. Men dumheter såklart. Skrockfullhet. Som att tro på Jesus och smådjävlar eller på tomten för den delen. Fungerar upp till fyra. Farliga grejer efter det.
Men tuggummilösning skall sökas alltså. Helst nu.