Den 18/1. Känns som ett bra datum. Jag tror på den här dan. Jodå, fast det inte finns några speciella planer eller speciella saker att förvänta sig av en sådan här dag. Såklart får det gärna hända något skojigt i alla fall om det vill, helst inget tråkigt, men jag har bestämt att det här är en bra dag i vilket fall som helst.
Mer utvilad idag. Kanske skall man lyckas åstadkomma något dessutom. Jag skall i alla fall verkligen försöka. Ljuset är tänt, det första kaffet har redan runnit ned för min strupe. Lite storverksläge med andra ord.
Jag pratade med en man som landade ett SAS plan med 166 människor ombord på Kennedy flygplatsen i New York, men landade för långt in på banan och kanade av, kraschade. Alla överlevde. Det viktiga såklart. Men materiella skador, fast flygplan är bara material, ingen fara. Då när vi pratade så kände jag inte till hela historien. Men han tog på sig skulden. Det var hans fel. Ingen annans fel. Nu vet jag att under några sekunder skulle ett beslut tas om hurvida man skulle ligga i väntläge över New York i en timme i väntan på att få ett nytt landningstillfälle, alltså dra på gasen och lyfta igen, eller om man skulle försöka landa trotts en kortare bromssträcka. Jag vet inte hur många sekunder man som kapten har på sig för att ta ett sådant beslut. Jag antar att det inte är många. Han tog i all fall fel beslut. Men det som är viktigast är att han sen inte hade några undanflykter för sitt beslut. Han konstaterar utan omsvep att han gjorde fel. Punkt! Det var hans ansvar,
De flesta människor jag känner gör aldrig fel. Det är nästan alltid omständigheters eller andras fel. Fråga fångarna på vilket fängelse som helst om de är skyldiga. Rubbet kommer svara att de inte är det. Bland omständigheter eller andra hittas de skyldiga. Eller fråga en konkursad företagare om varför hens företag gick åt helvete, hen kommer nästan alltid ge ett svar där orsaken anges i form av ytter faktorer. Någon annans fel. Något annats fel, Aldrig (nästan) hör man någon säga. “Det var mitt fel”. I alla fall så sällan att man reagerar när någon gör det.
Men hur reagerar man då. Jo med respekt Här framför mig står en människa med integritet nog att erkänna sina tillkortakommanden. Man står där framför en större människa. En modigare människa.
Så mannen jag pratar med, som är gammal nu och närmar sig 90-års åldern känner jag stor respekt för. Hans fru har nyligen dött och hans ögon tåras när han nämner henne. Kärlek. Ja jag vill hålla om honom. Trösta. Men någon måtta får det ändå vara. En ocool gubbe som tröstar en gammal flygkapten, hur skulle det se ut? Men han berättar historien om hur han fattade tycke för den där flygvärdinnan på en flygning. “Hon skall bli min”. Det bestämmer han sig för. Tvärsäker på sin sak. Sen hur han tog reda på vilka flighter hon flög, så att de möttes av en slump på flygplatserna, senare när han försökte få pilotjobben på de turer hon var bokad på. Japp till slut blev hon hans fru. Såklart. Det fanns ju inget annat sätt de historien kunde sluta på. De var gifta i över 60 år. Japp som mitt liv.
Ja som ni märker är tillställningar lite som bensin för mig. Jag lyssnar mest. Tar till mig de där historiera som folk har att berätta. Som en vampyr lever jag nämligen på andras livshistorier. Lockar fram dem. Är ett kärl för dem som har saker att berätta. Inget märkvärdigt med det såklart. Inget som höjer mig. Bara den som berättar historien. Det enda jag kan göra är att minnas den och sen återberätta den för andra. Som här och nu då alltså.
Kapten, han med sin älskade flygvärdinna, och jag kommer antagligen aldrig mer att träffas. Det finns ingen anledning till det. Vi har levt i olika världar och vi lever i olika världar. Men han gör avtryck med sin äkthet. Kommer alltid att finnas kvar inom mig.
