En o-cool gubbe

Vi tar det lugnt. Gör inte så mycket. Men tänder ljus och sätter upp pelare, matar fåglar, bär in lite grejer och K gör en smörgåstårta. Allt annat är vila. Det är rätt OK. Kravlöst. Återhämtning. Vi lever men anstränger oss inte så oerhört för att bevisa det för omvärlden.

Ja tar ett glas god whisky, höjer glaset mot Stockholm och mumlar ett välment och från hjärtat hämtat “tack”. Gudadrycken värmer insidan av ocool gubbe som bara gudadrycken kan göra. Om det är gott att leva före en sipp på ett glas god whisky så är det det också efteråt. Det har man ju lärt sig. Jag dricker aldrig mer än till värmen i knopp och kropp numera. Har väl aldrig gillat det som är utöver förut heller även om en hård reset ibland är välbehövlig också för varje mänsklig varelse.

Trotts en huvudvärk som inte vill ge med sig så är det alltså gott att leva här på kullen. Jag tackar faktiskt högre makter för varje timme jag får som levandes. Kanske är det dumt. Kanske skall man koncentrera sig på sin otur istället, eller på eländet i världen. Det finns sannerligen mycket att gråta över också. Men man kan välja vad man vill se också. Det finns alltid val.

Men nu har alltså anglosaxisk vecka startat. Sten på sten. Mitt liv.

En vän från förr påminner mig om när jag pratade om email och nät som skulle koppla ihop världen. Han fattade inget då säger han, vad som skulle komma. Det är så sällan man får credit för det där att se, så jag blir glad. Inte var det så många som lyssnade då. Sen kommer floden och då finns det alltid ett gäng andra som ställer sig i främsta ledet. Säger att de alltid gått de där vägarna som vi andra en gång trampade upp. Man blir varken ihågkommen eller miljonär på att vara först.

Fast det spelar ju ingen roll såklart. Jag har hört alldeles för många stå där på scenerna och säga att de var med “då” och vetat att de verkligen inte var det eftersom jag faktiskt var med. Ibland räcker det med den vetskapen. Fast man tar den med sig i graven sen såklart. “De där” får ändå stå där oemotsagda.

Det verkar som om den riktiga vintern väntar på sig ett tag till. Gråväder där ute, ja nu svart som helvetets skuggor såklart. Men tiodygnsprognosen verkar lugn om man nu inte längtar efter snödrivor. Fast gråväder skulle nog kunna få mig att falla samman om det höll på för länge. Alltså som idag. Det är som att befinna sig inuti ett moln. Grått åt alla håll man ser. Ja och inte ser man mycket heller. Grannhuset. Inte längre. En går värld utan färger sätter sig på hjärnan till slut. Skulle den vara i månader så var man bara en blobb till slut. En molntuss, tom och lätt i huvudet, själv. Japp, det tror jag. Därför är jag rädd för det där grå. Längtar tills det lättar. Därför är London och England inte alltid lockande. Vinter och grått är väl ihopbundet med tjocka kedjor där.

Fast nu knappar vi på.

Jag försöker att komma på något att klaga på men det går inte att finna något. Det är alltså för jävligt. Kris. Män i min ålder lever ju på det där ojjandet och suckandet. Gärna avslutat med ett “det var bättre förr”. Men inget sådant går att finna idag alltså. Möjligen för att jag knappar och inte har tid att tänka efter så ordentligt som jag velat.  Det är alltså som det är. Man får klaga över att det inte finns något att klaga över nu för tiden. Annat var det förr, när jag var grabb…

Det är väl en timme kvar här på låtsaskontoret innan helgklockan börjar ringa. Jag borde knappa. Men luften gick liksom ur mig. Det är väl det där med Allhelgonahelg. Döingarna suger kraften ur oss levande för att de skal kunna vara så närvarande i livet som det går att vara som döing. Så det där med tröttheten må vara hänt. Det här är döingarnas helg. Kufar som jag har ingen egen. Det vore alltså fan också om vi inte kunde bidra med lite energi till de olevandes åtminstone.

Min längtan innefattar grön IKEA-soffa, en brasa och en whisky att sippa på.  Glaset höjer jag såklart mot Stockholmstrakten i en skål. För utan 08-or ingen whisky. Men allt det där har sin tid om en timme och lite till alltså. Nu borde jag alltså låtsasjobba men sitter alltså här och skriver istället. Det kallas att smita undan. Men de flesta andra programmerare vi har i det här landet har väl å andra sidan redan åkt hem till sitt. Står där och lagar sin Tacos eller Tapas eller surdegslimpor. Men de har såklart säkert gjort sig förtjänta av den tidiga hemfärden. Jag nå aldrig dit. Är det illa? Kanske.

Jag har ett tidigt minne från den här tiden på året, Stockholm. Tunnelbana förbi skogskyrkogården på väg ut till Farsta. Det är som om vintergatan ligger där utanför tågfönstren. Det regnar och alla ljus blir till två, tre nej fyra. Samma väg tillbaks några timmar senare. Jag blir till den förste austronaten som lämnar solsystemet. Söker en stjärna med en planet som är beboelig. Senare bilen ut genom slussarna. Bilköer ringlande över kullarna. Vita lysande radband åt ena hållet och röda lysande pärlband åt det andra hållet. Det håller i sig flera mil. Som en evighet och ljusår i avstånd i min ålder. Jag lyfts upp av alla de där ljusen. Det är min födelsedag. Sicken present. Att fylla år i Allhelogonatider är annars lite dystert eftersom alla mest tänker på döden och de som gått bort och inte alls är sugna på tårtkalas som jag är. Dessutom kommer alltid första snön som en käftsmäll den där helgen. Men den där kvällen i Stockholm Magisk. Så magisk att bilderna fastnar hos mig hela livet. Ja och gratis såklart.

Skulle mycket gärna varit i Stockholm idag också.

Men nu är man här.

Det får duga det med.

En stor fin måne tittar upp över trädtopparna på Brattberget. Ännu är inte tiden inne för att uppleva oljuset. Det krävs mer kyla och liggande snö för det. Men när oljuset lyser upp natten står jag ofta där i fönstret under vargtimmen och bara tittar uppskattande på glittrande snökristaller i en blå värld där skuggorna är så svarta att vad som helst kan gömma sig i dem. Ja och naturligtvis gömmer de sig där. Skromtet.  Det här är Hälsingland. Här gills inga tveksamheter över älvors, tomtar och skogråns varande eller icke varande. De är där. Det känner man. Känner man inte så vet man att man redan är död.

Kalle och Per är de släktingar vi minns en helg som den här. De fanns ju här alldeles nyss. Ja och Sone förstås. Dragspelaren som alla älskar nu när han är död men ingen orkade bry sig ett skit om när han var sjuk. Nej jag tänker inte hämta billiga poäng på de timmar jag suttit och pratade med honom. Det var bara roligt att lyssna och fler skulle säkert ha uppskattat det på samma vis. Japp, han saknas mig.

Men alla de där som inte finns längre är såklart med mig. Jag pratar med Jompa, Lars, Morsan, Farsan Lilly, Nestor, Anna och Gösta och en massa andra när andan faller på. De svarar såklart inte. Men med mig är de. Konstigast är det såklart med de gamla kompisarna. De som borde vara kvar. Gå och träffa igen. Snacka gamla minnen med.

Man hedrar de döda bäst genom att själv leva vidare.

Bra så.

Nu skall jag fixa lite småsaker, sen ge mig. “Glad Allhelgonahelg” kan man ju inte säga. Vad skulle alla dönickar säga om det. Jo Sone skulle såklart småflina. Men en och annan skulle ta illa vis sig såklart. Särskilt de som trodde de skulle få sitta på Jesus högra sida. Det där med döden är inte att leka med.  Istället så lyfter jag på hatten och hoppas att ni alla (som är ovanligt många just nu) får en bra helg bland levande och döda. Tänk på dem ni förlorat men lev era liv till fullo, ja till bristningsgränsen… För visst hör ni också att det är det de döda viskar där i natten.