Month: March 2021

Ingen riktig fart idag. Är hängig och trött. Löjligt såklart. Jag har ingen anledning att vara hängig och trött. Men så känns det nu då så ändå och det påverkar inspirationen och koncentrationen. Nej, inte positivt. Inte alls.

Försöker såklart med Alvedon. Hjälper inte. Brukar kunna vara det som tippar över ocool gubbe från att sitta och stirra framför sig till nära full fart. Men inte idag. Testar starkt kaffe. Hjälper inte heller. Slösurfar. Hjälper definitivt inte. Så jag låter dagen gå. Hatar att bara låta dagar gå som kan användas bättre. Man vill nämligen saker fast man är ocool gubbe också. Det trodde man ju inte som tjugoåring. Knappt som femtioåring. Hur man nu lyckats komma upp i den här åldern överhuvudtaget.

I nära nog två veckor lät jag dagarna bara gå på Gävle sjukhus. Bilden. Rummet längst upp till vänster. Enkelrum. Två år sedan nu. Snart. Jag har aldrig mött så mycket vänlighet i hela mitt liv. Men allt som allt handlade det egentligen bara om att få dagar att gå. Det var överlevnadsbart där. Hemma. här, icke så, här vill man låtsasjobba i sitt anletes svett. Annars kan det få vara. Trotts att inget är på riktigt.

Nope. Inget för mig. Det gör mig dock inte mindre tacksam.

Någon skrev att “sjukhuspersonalen mördade mig med all sin vänlighet och omvårdnad”. Ja och så kanske det kan vara. Ingen är van att få all den där uppmärksamheten och all den där vänligheten. Alla goda ord. Är man inte försiktig kan man fatta tycke för det där. Se det som ett sätt att finnas och synas. FARLIGT. Väldigt farligt.

Möjligtvis är det elefanten som spökar. Som programmerare måste man alltid koncentrera sig på tuggorna. Inte bry sig om elefanten alls. För skall man äta upp en elefant kan man bara göra det en tugga i taget. Det går inte annars. Gäller om man skall skriva en bok. Bygga en båt. Bygga kropp. Nästan allt. Man får ta ett steg i taget och bara ett.

Men ibland så ligger den där då den där elefanten framför en, stor och väldig. Man inser verkligen hur väldig den är. Fattar hur många tuggor som kommer att krävas innan man ätit upp den. Då blir man lite “ärmlig” (Ovanåkersmål) och trött. Misströstar rent utav.

Fast “äta elefant” som bildspråk när man är vegetarian är väl lite sisådär. Kanske kan man tänka sig en lastbil fylld med brysselkål istället. Rätt äckligt. Men går ju också att få i sig om man avverkar en och en åt gången. Jag jobbade en sommar i Leicester, England, land utanför EU, och fick Brysselkol till frukost varje dag i drygt två månader. Som jag artigt åt upp varje dag. Jodå. Det går alltså. Men äckligt var det. Undvikit sedan dess.

Men att äta upp en elefant i bildlig mening fungerar kanske även som vegetarian.

En smart människa vilar väl sig igenom dagar som den här. Skiter i det där “måstesakerna”. Hämtar kraft. Men jag är både vrång som fan och ickesmart. Alltså fungerar inte det där. För mig. Säkert för andra. Jag sitter där tills kraften och viljan kommer åter. Gud förbjude att den skulle lämna mig en dag medans jag är i livet. Det är detsamma som en dödsdom. Fast jag har förändrats med åren jag med. Längtar inte ner till projekten varje sekund som jag en gång gjorde. Har lättare att koppla av numera. Tänker inte ens på lösningar alla dygnets timmar. Tecken på förfall antagligen. Eller tillfrisknande.

Men man bryr sig mindre numera. Folk kan liksom få hålla på. Skiter väl jag i. Härligt. Tänk om man haft 2% av det med sig som icke ens fyllda trettio. Men det hade man inte. Trodde inte ens fanns. Men det där “skit på er” smyger sig på en. Man behöver inte ens en skit-på-dig-miljon.

Fast näsblod varje dag fortfarande. Prio ett att ha papper att stoppa flödet med i närheten överallt där man befinner sig. Men näsolja hjälper en del. Gistna gubbar behöver smörjas på fler än ett ställe. Men näsan trodde man ju skötte sig bra själv. Men icke alltså. Pelletsdam och sot antagligen. Mycket sådant här. Inget man vill eller kan göra något åt. Överlevnadsbart. Troligen.

Gammelmormor koppade ju folk. Blodiglar användes också. Bli av med lite blod som rening var mantrat. Så hålla röd-blod-kropps-produktionen igång fast ingen vill ha ens blodgivarblod längre medelst näskranande. Gammelblod är icke av intresse annat än som avfall. Men tröttsamt. Pelletssäsongen snart slut. Förhoppningsvis bättring sen.

Fast undrar om jag inte känner någon slags inspiration pirra till i höger lilltå. Japp hoppet. Det som därmed väcks. Kanske skall försöka elda på den där känslan. Bejaka den. Se vart den leder.

Ja så får det bli. Varför inte liksom!?

En topp vecka 13 också under icke covid-19 år. Fast “vanlig” influensa såklart. Men vi får kämpa oss fram över den trettonde veckan nu och sen in i en andhämtningspaus medans virus och forskare laddar om.

Veckor som startar. dagar som går. Min låtsasarbetsvecka startar alltid på en söndag. Vilodag är lördag. Fast “Alltid” skall man väl aldrig vräka ur sig. “Alltid” kräver oändlighet och oföränderlighet och det finns det inte mycket av i verkligheten.

Men känner stor tillfredsställelse såhär en kvart över elva på kvällen. Fick en ide för några år sedan. Har jobbat på den ett tag. Satte den på plats ikväll och det fungerar som jag hoppades. Tillfällen som är högtidsstunder för en sådan som mig.

Nope, det blir inga priser eller ovationer den här gången heller. Det går mänskligheten förbi det här också. Men jag kan leva med det. Jag gör väldigt få ansträngningar för inhämtandet av priser och applåder. Min väg är en annan. Sandkonst kallar visst Buddhisterna samma sak. Eller kallar. Tanken är densamma. Tillfredsställelsen är nu och verklig. Verket. Ja det behöver inte leva och finnas för evigt så länge det existerade en stund.

Men också Buddhisterna krånglat till det. Det blir för många pekfingrar och “den enda vägen” där med. Som i allt det där religiösa. Man får hitta sin egen väg.

Men en orörd vecka föröver. Härligt. Som ett oskrivet ark ligger den där. Jag älskar de där oskrivna arken. Fast jag vet ju såklart vad jag skall göra. Låtsasarbete finns det precis hur mycket som helst av. Är det inte fantastiskt så säg.

Fast nu skall jag tanka några säckar pellets i den hungriga Hulkens mage och sen ge mig upp för alla trapporna och greppa min bok innan sömnen och drömmarna tar mig. Sen kan jag bara hoppas att jag vaknar upp imorgon redo att göra det som måste göras.

Det är internationella Pi dagen idag 0314. Kåk på det. Speciellt. Einsteins födelsedag. JB’s födelsedag. Han med en hjärna som ett läskpapper. Morsans födelsedag också. Ingen dumskalle hon heller. Bondhjärna. “Man skall inte göra sig märkvärdigare än man är…”. Hon skulle ha blivit 98 idag.

Hon som alltid var “morsan”. Som man aldrig riktigt uppskattade efter förtjänst när hon levde. Hon som aldrig ville någon något ont men aldrig fick cred. för det eller den kärlek och snällhet hon så frikostigt delade ut. Aldrig tog eller fick. För vi är ju sådan vi människor att vi gärna förminskar de goda och höjer de som tar för sig, bröstar upp sig och ställer sig först i kön. Sen fattar vi så mycket senare att det egentligen är de där som inte syns så mycket och som inte gör så mycket väsen av sig som är de stora egentligen. För sent, alldeles för sent.

Men en mamma som man suttit och hållit i handen när hon lämnar den här världen är såklart inte längre någon vars födelsedagar man firar. Men man har minnen. Ljusa minnen. Och så länge det finns någon som minns är inte ens en vanlig morsa helt död, borta och bortglömd. Det är först när ingen längre minns en som man är helt död och gör sitt slutgiltiga utträde ur den här världen.