Det här är ett (möjligt) slut på en historia som kommer här på begäran. Kom nu inte och önska en mittdel också bara.
Den var fortfarande kvar den där provisoriska bron som han byggde innan han gav sig av, så han gick vidare över den hemåt. Några plankor satt lösa men han skulle ta och fixa dem när han landat på riktigt. Nästa år kanske. Det var ingen brådska med det längre. Trött nu efter en lång vandring. Under bron glittrade vattnet från Lössnans utflöde. En bäck, älv eller vad det nu var på väg mot Flaxenbo, Kammahav och Målången, bort från Hälsingland och på kurs mot Dalarna, och som först därborta tog sikte på det riktiga havet. Men han hade gått åt andra hållet såklart, nästan följt vattnet och var hemma igen. Han såg stugan mellan träden nu. Den sista biten gick han med lätta steg fast han var trött i hela kroppen, så trött som han aldrig varit förut i hela sitt liv.
Den stod kvar. Röd med vita knutar precis som när han lämnat den en annan sommardag för så länge sedan. Det syntes att han inte varit här på några år. Löv i förstubrons alla skrymslen. En stupränna hängde på sniskan. Några grenar på äppelträden knäckta. Halvmeterhögt gräs där några vallmo och mängder av prästkragar och blåklockor trivdes. Fönsterluckorna var igensatta, så han började med att öppna dem. Letade fram den smidda nyckeln under den lösa plankan och öppnade dörren. Lät den stå öppen. Det luktade fuktigt unket efter år av instängdhet. Kände suget efter kaffe och gjorde eld i spisen. Han hade ett paket med favoritkaffet med sig. Det rykte in men inte värre än att han visste att det var drag som det skull där i skorstenen. Öppnade ett fönstret, det mot sjön, och lyssnade en stund på koltrasten när vinden från sjön liksom hälsade honom välkommen genom att häftigt och bestämt dra in genom fönstret och ut genom dörren som en Hälsingedans med djävulen där uppe på Hårgaberget.
Det var ljuvligt alltihop. Han hämtade vatten i brunnen. Fick hälla ut de första hinkarna för att få bort ytgrumset. Drack sedan det kalla klara vattnet ur handen, så som källors vatten skall drickas. Njöt. Lite metalliskt smakade det, precis som han mindes det när hans törst långt där borta var så stark att den bara hade kunnat släckas med just det här vattnet, underbart gott, som det bästa vin. Klart rent källvatten borde vara en av livsrättigheterna för mänskligheten. Men en lyx såklart som definitivt inte var förärat alla och han uppskattade den lyxen såklart. Hade alltid gjort det. Aldrig någonsin taget den för given.
Med kaffet avtaget från spisen, så att sumpen fick sjunka, kokkaffe ingen tvekan där, ekologiskt och fairtrade, en självklarhet, gick han ut mot dasset. Öppnade dörren hela vägen. Tog bort locket från det mittersta skithålet, det man såg ut mot landskapet runt omkring bäst ifrån. Drog ner byxorna och satte sig på blankpolerat trä. Träet som rumpor alltså över år gjort blankare än de finast musikinstruments klanglådor. Tryckte ur sig det han hade i sig. Lite som rådjursskitar var det det som ramlade ner i tunnan där under, inte som den hårda utskjutning av en bajskorv som den här historien började med. Snällare mot ringmuskeln. Han tog det som ett gott tecken. Livet skulle bli gott nu. Han skulle sitta här och små- och storskita varje dag i alla sina dar framöver. Så han satt han bara kvar där. Tittade ut över det Hälsingland som var hans. Hemma igen. Äntligen hemma där han hörde igen.
ps Det här är författarens språklärare på Celsiusskolan i Edsbyn när det begav sig. Jag tar avstånd från både språkbruk, kommatering, stavning och övrigt delar i denna text. Vill bara att ni skall vara medveten om det. Den här författaren fick näst lägsta betyg av mig den gången och jag kan verkligen inte säga han skulle ha förtjänat ett bättre betyg idag den klåparen. Usch och tvi och blä! /Språkläraren ds