Man brukar säga att det är mycket med ett spett. Ja och visst är det sant att varje liten enkel grej som man börjar titta på blir mer och mer komplex desto noggrannare man tittar.
Det där gäller programvaruutveckling också såklart. Speciellt om man kodar på låg nivå eller gör något nytt. Problemet med att göra nya grejer är att det aldrig går att skylla på någon.Tar man vilket annat projekt som helst så finns det kommittéer och organisationer som man kan peka finger åt om något är fel. Man kan alltså lasta av problemen på andra. “Ett dåligt protokoll“. “En bugg“. “Jävligt dåligt“. Börjar man från grunden ja då dyker de där sakerna upp också. Från två håll dessutom. Både från en själv och från användare. Men grejen är att det inte finns någon att peka finger åt. Man måste lösa problemet på ett eller annat sätt.
Tröttsamt kan det vara. Man har lager av funktionalitet och kan behöva vandra många många steg genom “dyngan” (läs “det kristallklara och vackra“) innan man löst problemet. Ja man kan till och med misströsta ibland och utropa: “Varför gjorde jag inte si eller så istället“. Men precis som de där organisationerna som man skulle vilja peka finger åt men inte kan göra det så måste man leva med sina val. Det finns inga alternativ.
Men det som liksom är självklart idag var det inte för tjugofem år sedan. En 64-bitars variabel t.ex. för att hålla ett timestamp. Omöjligt lösning då. Självklar idag. Vill man försöka förändra måste man vara bakåtkompatibel och det blir en väldig massa extrajobb. Alltså: Supehärligt om det fanns en kommitté som man kunde lasta det där i famnen på och säga LÖS! Nu finner man sig själv bli pekad på med samma med emfas uttryckta ord.
Nu skall jag dricka kaffe. Smakar det illa kan jag peka finger åt kaffeleverantören eller år kaffebryggaren. Skönt det i alla fall…