Vi åker sex timmar söderut för att komma fram. Pratar och träffas under två timmar. Sen åker vi sex timmar hemåt, norrut igen. Upp fem, hem sent.
Men vi stannar i Borlänge. K skall handla lite kläder. Jag blir placerad på Espresso House med en Cappuccino framför mig. Och ja, bättre blir det inte mitt liv. Jag skulle kunna sitta i dagar här. Jag älskar verkligen att studera människorna som rör sig här i halvgloben. Så många människor som man aldrig kommer att lära känna bättre än genom en flyktig blick såhär under en sen fredagseftermiddag när man bilåkartrött sitter och sippar på en mycket god Cappuccino. Alla historier de här människorna bär på. Jag skulle vilja höra den från var och en av dem.
Men såklart kan man inte sitta sådär. Om inte annat så stänger det stora köpcentret och man blir utkörd av muskulösa vakter. K hittar sina kläder. Vi äntrar bilen och far de sista tjugo milen hemåt.
Hemma är det som om den där resan aldrig hade hänt. Det är så enkelt nu fört tiden. Man åker. Ser annat. Kommer hem. De där resorna blir som en parentes i den ständigt pågående livsresa man är inne i.
Sover som ett barn under lördagen. Tar igen ickesovande och reströtthet. Tycker jag kan unna mig det och har inte ett endaste litet uns dåligt samvete för att hela dagen går åt till vila. Man får unna sig.
Nu på kontoret igen. Det finns liksom inget att klaga på här. Men här finns att göra. Ja och en villig gubbe som vill ta tag i det där finnes också. Efter att jag upplevt människomassorna och myllret så lyfter jag lite. Allt det där som pågår där ute utanför min lilla värld. Det stillar mig liksom. Slutsatsen är (som så många gånger förut) att man är en myra bland andra myror. Det är skönt att konstatera det ibland. När man är borta fanns man knappt. Som för de flesta andra.