Herr Trogen den yngre skickar mig en kopia på en artikel om en forskare. Vi har många fantastiska forskare i Sverige och det här är en av dem. Men en helt annan sak än hans fantastiska gärning stannar kvar i mig från artikeln
Under den tidiga forskarkarriären skriver den här mannen en akademiskt papper som han jobbar hårt med. Under ett sommarlov hjälper en annan person till. När det är dags att publicera så skall, enligt god akademisk sed, båda namnen stå på uppsatsen. I den här världen är ordningen viktig, däri finns meritpoäng. Men handledaren tycker att man skall singla slant om vem som skall stå först, något som får den här personen att helt tappa tron på den akademiska världen eftersom det såklart är så uppenbart orättvist.
Nu vinner han den där slantsinglingen. Ingen skada skedd alltså kan man tycka. Men den här mannen tappar alltså ändå tron på en framtid som forskare.
På vägen hem träffar han en professor som jobbar på Karolinska Institutet, han berättar det här för honom, och han övertygar mannen att fortsätta och att komma över till hans institution.
Ja resten är historia alltså, en lysande karriär tar fart.
Men just det där med att ha människor omkring sig som säger rätt saker vid rätt tillfälle är onekligen av störta vikt. Det bevisar väl den här historien som så många andra. Att känna rätt människor kan ta en långt. Alla känner såklart inte en professor som kan ta en under sina vingar. Men ibland kan några ord från en förälder eller från en vän göra samma nytta, ja några ord från en fullständig främling vid rätt tillfälle kan få en att se ljuset.
Slutsats: Rimligen bör vi alla alltså bemöda oss om att uppmuntra andra varje gång vi får en chans att göra det.
2 replies on “Bara några ord…”
Fin historia.
Det här med ordning på namn är något som jag kan hänga upp mig på. Säkert någon diagnos som gör sig påmind. Men listar man några namn, oavsett sammanhang så har ordningen betydelse. Har den inte betydelse kan man skriva “utan inbördes ordning” eller något liknande. Eller så gör man som jag brukar göra. Jag skriver alltid namnen i bokstavsordning. Alltid. Som sagt, säkert en diagnos. Om någon, precis som jag kan göra, börjar analysera ordningen kommer denna person inse att det är bokstavsordning. Lite svårare om det är två namn, men även då blir det uppenbart för mig. För om det inte är bokstavsordning, då är det ju någon annan ordning, men är det bokstavsordning så är det.
Men, jag erkänner utan omsvep, att fyrkantig. Det kan jag vara!
Trevlig helg! 🙂
Tur att du inte fastnade i den akademiska världen då. Det hade aldrig fungerat där. Flockdiagnos kan nog tillämpas där from forskarnivå. Fluga som symbol på att man är drabbad. 🙂
Trevlig helg på dig med. Dags att börja jobba med båtarna nu vettu! Ingen ledighet fram till midsommar.