Myttings böcker är sådär åhhhhhh…. Man blir liksom inte av med dem. Man läser igenom dem och sen är de liksom en del av ens person. Sista sidan blir ofta till ett stort emotionellt OJ!
Här börjar det trevande. Jag känner mig lite besviken nästan i den första tredjedelen. Men så vaknar det till. Som en soluppgång en dag när stormen kommer. Sen sitter man fast till sista sidan. Ingen kan skildra krigets helvete bättre än Mytting. Spionerna som är så hemliga att de efter krigsslutet blir anklagade som kollaboratörer. Hatet när det uppnår sitt fria spelrum. Människonaturen. Vilka är vi egentligen? Vad har vi i oss? Allt det där finns här. Ja och en hel del godhet också. Tack gode han/hon/det/gud för det. Som hopp i tillvaron. Det behöver man.
LÄS!
Andra böcker som jag läst finns här.