Igår när jag äntrar kontoret igen efter utflykten så skall det uppdateras. Jo det behövs ibland. Man lever med det. Bra. Men den här gången blir datorn mycket ledsen när den skall starta igen. Ja, det är väl operativsystemet som ledsnar egentligen. Om någon utom jag själv nu över huvud taget blir det minsta ledsen.
Jag har att göra. Har inte tid med sådant där. Det felsöks. Och felsöks. Och felsöks. Och felsöks. Och felsöks. Och felsöks….
Så kommer jag att tänka på Ged’s Toucan och den där dkms drivaren som inte bygger. Har jag varit där och testat igen… Säkert. Kan aldrig hålla mig. Bort med den. Återstart. Uppdatering. Allt är frid och fröjd igen.
Överlever. Eller ja det hade man gjort i alla fall. Men att återställa system tar tid. Tiden är begränsad. För dig. För mig. För alla. Första pris idag, några timmar (läs dagar) som inte behöver användas till att återställa grejer. Är det värt tårta. Ja troligen!
En insikt jag får den här veckan är att mitt liv består av att försöka förklara saker för människor som inte är ett dugg intresserad av att förstå saker. I alla fall inte om informationen kommer från mig. Hur hanterar man en sådan insikt? Köper en rulle gaffatejp? Tejpar igen munnen så fort man möter andra människor. Folk kan fråga vad man håller på med hur mycket de vill. Man kan inte svara. Jodå “jag fattar då inte vad du håller på med” kommer väl ur folkets munnar ändå. Gjorde det ju annars också när man försökte förklara. Oftast innan man han komma igång. Eller öppna munnen. Ointresset liksom ger en rak höger som krossar näsan på en. Men tar man lite tejp på näsan också. Inte bara över munnen. Kanske kan man då hitta den om smällen är så hård att den åker av och flyger iväg som näsor brukar. Finns det någon som vet?