Det är visserligen städdag. Halva dagen går åt till det även om renoveringsivern har ställt till det så att det är grejer överallt där grejer inte skall vara. Verktyg. Färg. Penslar. Allt från ett rum i ett annat rum och tvärtom. Men skit samma. Städar ändå. Lite fuskigt sådär.
Fast tankarna är annorstädes just nu. Har lagt till LoRa till VSCP specen. Har inte haft grejer att testa med förrän nu. Sådant är nämligen livet för en open source snubbe. Men som det är. Så jag har gått i hårdvarutankar mest idag. Även det LoRa relaterat.
Men det händer något i mig när jag ramlar in på hårdvara. Alla cylindrar liksom hoppar igång. Idag glömmer jag (för andra gången den här veckan) att dricka min lunchkopp med kaffe. Vill så gärna in i projektet att alla kaffetankar liksom inte tar sig in i huvudet. Det är först vid femtiden som skylten med “KAFFE” tänds i mitt huvud och jag får rusa iväg och sätta på bryggaren. Jodå kommer ihåg att fylla en kopp och ta den till skrivbordet också. Ibland lyckas jag med bryggarprepareringen och starten av densamma men sen står den där och väntar på en ocool gubbe som aldrig dyker upp. När man är inne i något får såklart det där härligt disträa gärna ta över. Är det så det är att vara dement så gärna för mig. Alltså att man inuti håller på med sina konstruktioner och utifrån sett inte längre är med i världen. Toppen liksom.
Fast nåja….
Det där med hårdvara är såklart lite tudelat då. Jag tänker såklart “produkt” så fort jag gör någonting. Kan inte annat liksom. Går alltid igenom alla stegen fram till den är “klar”. Fast sen då…? Sandkonst kanske. Vi får se. Underligt nog har vägen blivit viktigare än målet nu på riktigt. Tänka sig. Urgammal (med virtuellt långt skägg) måste man ha blivit. Ja och vis(are). Kanske.
Fast insnöad också såklart. Man sitter här på sin kulle. The fool on the hill. Trivs märkligt bra med det. Fast jag egentligen behöver tunnelbanevagnar, gator med tutande bilar och utryckningsfordon som låter och trottoarer där man får knuffa sig fram. Jo, det pockar på det där också. Behovet av att studera människorna. De andra. Det räcker inte bara med kullen nämligen. Inte med den lilla orten heller. Eller landskapet. Eller landet. Eller världsdelen. Eller jorden. Tanken måste få vara fri och ha rätt att ge sig ut utan bojor. De som hävdar att de älskar platsen de bor på och som inte behöver annat är det synd om. De är som livstidsfångar som har blivit för vana vid sina fängelseceller och det inrutade livet. Misstänksam blir jag när jag möter sådan människor. Antingen är de dumma i huvudet eller också ljuger de. Jag tror oftast på det senare eftersom det finns väldigt få dumma människor i världen.
Artonhundrafyrtioåtta kom mina förfäder till de här trakterna. Alla borta efter att farfarsfar går bort på fyrtiotalet. K och jag är tillbaks 1986. Nästa år är det fyrtio år som vi bott här. Ja och jag älskar platsen. Den är avfyringsramp och bas för vidare upptäcksfärder ut i universum.