Drar till New York i helgen. Behöver lite storstadspuls. Eller ja, MYCKET storstadspuls. Larmet. avgaserna. Trängseln. Knuffarna. Ohhhhh vad jag saknar. VILL ha! NU!
Men… Trump då? Ja han är ju i “arabien“. Ingen fara att man möter honom om man är i New York inte. Nejdå. Inte en chans. Hans anhängare tror jag att jag klarar av. I New York är dom inte så många ändå. Anhängarna till Trump alltså. I allt övrigt är dom en jäkla hög med folk. Rent av många. Som alla i Sverige nästan. Ja och tuffa är dom som fan. Skriker åt varandra. Åt mig.
New York alltså.
Fast sen tänker jag på den gröna IKEA soffan. Skön den med. Jätteskön fast den är nedsutten på min sida. Jävligt nedsutten när man tänker på det. Fast skön lik förbannat. Ja och den går att somna i. Somna skönt i. Skriker inte åt mig heller. Så frågan är…
…skall man åka till New York eller skall man somna i soffan?
Hmmm…
Man kunde också haft en spelning framför sig. Men har lärt mig säga “nej” när jag inte vill. Jag har till och med blivit så bra på det att jag kan säga “nej” också när jag vill och alltså borde säga “ja“. Fast när det gäller den där spelningen var just det där inget problem. Tydligare gick det inte att se det “nej” som trädde fram i mitt huvud när den frågan kom upp. Zenil fixar biffen. Det är ju ändå cover som folket vill ha.
New York…
Lite avundsjuk är jag på alla som kan ta betalt för “kunskap“. Det har jag aldrig lyckats med. Eller ens varit nära bra på. Men man betalar hela tiden en massa tusenlappar till folk för deras kunskap. Rörmokare, bankfolk, jurister. Ingen av dom har problem med det där. Självklart. Ja och resorna. Dom kostar också pengar. Kanske har jag aldrig suttit på någon kunskap värd att betala för. Man bara tror.
Men man skall inte vara avundsjuk. Man kan åka till New York istället. Där är iof alla avundsjuka på alla som har mer pengar än vad dom har. Hierarkierna. Det finns alltid någon om är rikare. Det fattas alltid något om man ger sig in i den där leken. Gillar man och ägnar sig åt gröna nedsuttna IKEA soffor så är man liksom inte med i den där leken. Man kan skita i vad folket tycker. Man måste. För där på soffan är man ändå den som inte en enda har någon anledning att se upp till. Det låter kanske dåligt. Men är skrämmande skönt och bekvämt faktiskt. Rent av fantastiskt.
Kör fortfarande Spökskepp. Ja den får nog hänga med till New York. Har fastnat för den nu. Tjejlyssnande ÄR ändå grejen när man hittat den där låten som säger allt om tillståndet just för tillfället.
…
Ta oss i land igen…”
“In till förvandlingen“
Ähhhhh… det får bli soffan…