När jag städar i biblioteket så ramlar den där boken som jag vagt känner igen ut. En elev som checkade av “skriva och ge ut en bok” från sin bucketlist redan på gymnasiet där jag jobbade som blott ~18-åring. Sådant som de flesta av oss inte mäktar med under ett helt levt liv.
Man blir glad av att påminnas. Och jag värms i hjärtat. Mina elever har varit en källa till stor glädje för mig. De allra flesta. Faktiskt nästan utan undantag. Som en småfulle eleven på examensdagen i Mora som lite lätt sluddrande fram klädd i kostym och slips och kramade om mig och sa att jag var den bästa lärare han någonsin haft. Till saken hör att han kanske inte var den som var mest intresserad av mitt ämne och att jag troligen inte var förtjänt av epitetet. Men godkänt gick han ut med. Jag är helt säker på att han liksom Helena ovan har gått långt i livet.
En annan gång, många år efter att jag slutat inom läraryrket fick jag ett mail från en elev som tackade mig och bestämt hävdade att det var min förtjänst att han nu tagit Civilingenjörsexamen i Linköping.
Det har funnits fler. Alla är dom mitt guld och mina diamanter och ligger säkert förvarade i mitt smyckeskrin. Jag tror vi råkade mötas i livet när vi behövde varandra helt enkelt. Ett ord där, ett med uppmuntran kanske, som behövdes just då, sådant räcker.
Fast viktigt är det kanske inte på ett världsligt sätt. Som min kamrat Professor Isse som numera också sitter i vetenskapsakademin skrev på sin doktoravhandling
“Guldåren” renderar kanske inga fina priser och väldigt få fina titlar. De är långt från det där som massorna hyllar och prisceremoniernas deltagare applåderar . Men de formar oss de där små stunderna av självsäkerhet i filosofiska diskussioner när man tror att man är en fullvärdig jämlike med Marie Curie, Albert Einstein och Isaac Newton och dom andra och är fri att tänka med tankar som inte hålls tillbaka från full och vild galopp i kunskapens univresum.
Jag har också lärare som betytt mycket. Matematik och fysikläraren på KTS i Katrineholm som skickade mig till Uppsala och fysiken. Vem kunde tror på den vägen innan han kom in i bilden? Jag önskar att jag kunde tacka men minns varken vad han hette eller var han finns.
Men andra också såklart. Som litteraturläraren på samma ställe.Kvinnan som noterade min svåra törst och matade mig med böcker som förde mitt sinne framåt mot oväntade upptäckter. Som lyssnade och tog mina åsikter på allvar. Fick man verkligen tycka att Strindberg var tråkig? Oj! Hon skulle såklart ha samma tack hon. Men vem var hon?
Ja och andra människor som man suttit en stund med och som format en för resten av det liv man lever.
Jag är så tacksam.
Se där vad dammsugningen av ett bibliotek kan väcka till liv…