Hulken väcker mig vid sex. Ja och jo och javisst, det är mobiltelefonen som väcker mig med sitt Hulken-har-stannat-alarm, men i grunden, ursprunget är nu ändå den store gröne där i källaren som ropar i sin nöd.
Jag hörsammar såklart. Det behövs duschvatten på morgonen. Passar på att sota och underhålla och piskar sen hårt och utan medkänsla igång den store trötte som lite motvilligt startar. Jo, tröstar med några snälla ord om sommarens närmande innan jag lämnar pannrummet.
Vindarna drar fram som vilda fria hästar på kullen denna morgon också. Gissar att de slipar och polerar och skapar isbanor där ute i full maskopi med akutmottagningarnas gipsleverantörer. Man får hålla sig inne. Om man kan. Det kan man inte. Troligen.
Men vindarna avtar under dagen. Bor man i en otät gammal solbyggnad är man glad för det. Vindar letar sig gärna in i de här lokalerna. Hus byggda med snål budget efter pålagor från staten om att de skulle finnas. Fast huset har ju stått nu i mer än hundra år och lär väl stå i åtminstone hundra till om inget konstigt händer. Så byggarna visste väl ändå vad de gjorde. Men uppvärmning var liksom en annan sak då i början på nittonhundratalet. Man eldade bara på så att kaminerna glödde. Skogen var full av ved. Hela byn full av skogsarbetare. Framtiden ljus. Elda på kamrater!
Nu sitter jag med en halvt urdrucken tekopp i handen och funderar på om jag inte skall låta den här dagen börja. Ljuset är tänt. Lokalerna håller på att värmas upp. Det finns alltså hopp. Storverk kanske,
Men det är ingen brådska. Man är pensionär. Bhövs väl egentligen inte egentligen. På väg att ge upp det mesta man trott på. Blivit accepterande. Det där “jag skall visa dom” börjar bli alldeles för sent att realisera. Man får försöka överleva med att man aldrig lyckades med det. Det omöjliga uppdraget. Man säger åt sig själv “försök inte så mycket” och “det är dags att vila“. Ändå så går det inte. Man borde lägga ner alla projekten. Borde dra ner. Minska. Ja vila. Men någon eld där inne tvingar en framåt. Ja “framåt” fast det knappas finns något framåt och mål och ens ett hopp längre.
Fast det som skrämmer mest här i det här åldrandet och förfallet är att det fortfarande är så förbannat roligt. Hur skall man kunna lägga av då?