Varje dag en dämp. Som det alltid är den här tiden. Jag kan fortfarande stå där ute och tycke att det är ganska skönt. Antagligen är det kroppen som ropar åt resten av den där mekanismen man är, att det är skönt att röra på sig. Att lungorna girigt får suga i sig frisk luft hela vägen ner. Att hjärtat får rusa på lite extra i galopp.
Väl inne. Sätta på veckans första tvättmaskin. Fylla pellets. Brygger te. Tänder ljus. Sen är veckan min. Ja och här sitter jag. Flera obrutna dagar framför mig att skapa storverk på. Härligt.
En kamrat från förr skickar den här bilden i ett sms
Det är roligt såklart. Men gissar att han liksom Ljungström (som skickade en liknande bild för ett tag sedan) inte använder Spotify sådär jättemycket. Fast sällskapet (och placeringen) är det såklart inget fel på. Avsändaren är en duktig gitarrist och från förr alltså. Det handlar om fyrtio år och mer sedan vi hördes. Så att någon minns en genom alla dessa år är ju det roligaste såklart.
Jag bär ju på den där drömmen om att spela in några av mina låtar med bra musiker. Ja och dom finns ju där både i de norra och de södra delarna av landskapet. Jag känner rätt många. Men på något vis har jag själv hamnat i något slags ingenmansland mellan dom här människorna. Det känns inte som att man kan ringa upp och fråga “Har du lust att komma upp en lördag och lägga gitarr på en av mina låtar“. Sådär som man kunde förr. Nu känns det som man måste upp med en packe dollars innan man kan ta sig an något sådant där. Ja och då är jag alltid “lost in space”. Men jag har andra drömmar. Alla kan man inte fullfölja. Och det är OK.
Vi befinner oss i mitten av januari. Tiden rullar på. Ljuset når oss på norra halvklotet lite mer för varje dag. Här på kullen finns det väl inget att klaga på. Vi lever bra och gott. Har mat på bordet och varmt i huset. Tacksamhet måste man känna för det.