En sol som gått ner. Ett lätt lager pudersnö. Inhämtat lingonris till kransar. Mossa till ljusstakar likaså. Inte ett gram plockat utan tacksamhet mot det som lever. Man känner att det är jul snart. Inte mycket Jesus för mig. Men familj och vila. Och så spöar jag alla på TP som varje annat år. Nåja… allt i den här bloggen och allt jag i övrigt säger är inte alltid sant. Jag är bara en enkel lögnare. Som varje människa med en historia att berätta.
Backa-Jan spöade skiten ur sin familj på TP (också) under julen sitt sista år i livet. Jag hör hans tillfredsställda hummande inom mig. Saknar gubben så in i helvete. Speciellt nu när det snart är semeltider. Vi delade alltid på årets första två, tre, fyra och en kaffe. K brukade få en också.
I Sundsvall fanns det redan semlor. Besåg i torsdags. Men valde Prinsesstårta istället. Var tid har sitt. K fick tänt ljus i Napoleonbakelse. Man får det i Sundsvall när man fyller sextio. Nästa hållplats är sjuttio. Kanske finns det ljus kvar tills dess.
Dyker Napoleons namn eller bild upp så tänker man på Elba. Har längtat dit. Napoleon längtade därifrån. Men min längtan dit har också svalnat med åren. Tydligen inte Tyskarnas. De vallfärdar dit. Står på klipporna och spanar ut över medelhavet och säger Wunderbar.
En sorg är att man inte kommer se allt man velat se i världen. Omöjligt nu såklart. Fast vissa saker har jag ännu inte gett upp. Pyramiderna till exempel. Har man verkligen levat på riktigt om man inte sett dom på riktigt. Ja det finns fler ställen såklart. Som man borde sett. Upplevt. Tagit i sin hand. Smakat på. Farsan drömde om Island. Men kom aldrig dit. Fast ibland är drömmarna nästan lika bra som att uppfylla dom. Ja, faktiskt, ibland, mycket bättre. Rent av oftast så.
Slutsats
Drömma bör man.
Min slutsats
Åtminstone
Jag beställer inga tekniska böcker till den här julen. Många är mina jular med kollegieblock , en bok om ny teknik, en penna och soffa och jul och njutningen i att lära sig något nytt. Block fyllda med tankar. Hur många har jag fyllt vid det här laget. Sandkonst alltsammans. Ja och jag älskade varje minut av det.
Imorgon spår datorerna, de snabbaste som finns, att det skall komma en tio centimeter snö här på kullen. Snöskyffel framplockad alltså. Den lär behövas kan man gissa. Den första riktiga skottningen i år. Julstämningsskottning. Lagom till första advent. Nästa söndag. Glögg. Då. Troligen. Men ingen pepparkaka…
Tio centimeter är ingen stor sak här såklart. Det blir skillnad i en storstad. Mer folk. Mer bilar. Färre ställen att flytta nedfallen snö till. Så många Norrlänningar som inte fattar. Skrattar lite när kaos uppstår söderut. Dumhetsstämplar sig själva. Hårt och rakt i pannan.
Hulken och jag samarbetar för att hålla de sex/sju graderna minus utanför dörren. Det går riktigt hyggligt. Men han suger i sig mängder och det ger sug i min mage också eftersom pelletsen är nästan dubbel så dyr nu som förra året. Lugn i livet finns tydligen aldrig riktigt i sikte hur man än vänder och vrider på sig. Hur som helst dags den här veckan igen för att ge sig ut och leta nya pallar med värmepellets så att december också blir varm på kontor och i hem. Slåss med alla andra som gör samma sak och betalar vilket pris som helst. Inga bidrag i sikte för oss som eldar förnyelsebart inte.
Känner storsuget också efter att sätta mig i studion efter att jag en natt i vargtimmen halvdrömde fram en låtidé. Den höll mig vaken en timme och en halv. Och den sitter hårt kvar i huvudet fortfarande. Värd att gå vidare med alltså. Sandkonst det där med. Javisst. Men kornen i den där sanden får en enkel människa att orka leva. Inte illa det heller. Tycker nog fler än jag. Ja, att det i alla fall räcker.
Jodå.
Men har väl annat. Som håller mig borta från mixerbord, gitarr och musikprogram. Det finns säkert dom dom jublar över sådant. Som inte unnar. Fast det är så enkelt att inte lyssna. Men alla dom som håller andra tillbaka har jag hela livet bett om en speciell plats i helvetet för. Tror jag är hörsammad där. Att hindra andra från att leva ut sina drömmar och sina liv är den störts oförrätten. Inte ens svårt att förstå eftersom de flesta har åtminstone en dröm. Säga Heja och skjut på istället. Förfan. För sådan som mig hjälper såklart inte sådant. För oss, alltså folk av min sort, är föraktet och de nedlåtande orden den bensin som driver oss framåt i tvåtakt.
Man ger, det tas, en dans man kan delta tills man är helt tom.
Det är nära nu.