Mätt i magen. Katt på sin plats. Gubbe på sin. Fru i soffa. Hulk på arbete. Han käkar pellets, blir aldrig mätt, men njuter av ätandet. Såklart.
Grejar på här på min kulle, som inte ens är “min“. En kommunal kulle är det. Tror jag i alla fall. Förr var det Nisses kulle. Pytt-Nils. Som växte upp i pytt-gropen men tog sig hela vägen upp på kullen. Men oklart vem som tog över ägandet efter honom. Troligen kommunen alltså. Vi.
Vem kan förresten äga en kulle?
Frågar man sig.
Klarlött. Just nu. Tänka sig ändå. Att nå “klart“. Men det var ett litet projekt. “Klart” är lättare då.
Måste ha lite musik nu. Abstinens nämligen. En annan last det där. Att musik skall strömma in i öronen nästan jämt. Gör det inte det så kryper olusten på mig. Av att något fattas. Spotify är faktiskt en tillgång rätt ofta. Det enda prisvärda just nu.
Temperatur sjunkande ute som synes på diagrammet ovan. Ner mot noll mot morgonkvisten imorgon. Man får shunta upp. Piska Hulken till arbete. Shuntautomatik måste till förresten. Det finns alltid fler projekt. Därmed fler “klart“, “halvklart” och dåliga samveten över “oklart“.
Männen (och kvinnorna) med sandwhichskyltarna syns oftare i TV och hörs oftare än förr på radio numera. Ju dystrare prognos man kommer med desto oftare syns man. Förr brukade man skratta åt de där människorna när de stod i sina gathörn och mässade att jorden går under imorgon. Idag är de tydligen våra gurus. Tro mig, helvetet är mer överlevnadsbart än man tror. Folk skrattar där med.
Hamnar av en slump på statistiksidorna för VSCP. Nedslående som alltid såklart. Det här böljar likna en dåres bankande av huvudet i en betongvägg. Man borde alltså ge upp. Göra annat. Befria sig själv. Vandra de breda vägarna där massorna går. Där applåderna finns. Härma tekniken som alla pratar om. Applåder. Spela musiken som andra skrivit. Applåder. Bli nästan lika bra som en bandspelare. Applåder, Skriva samma saker som andra skriver (läs deckare). Applåder. Brett är bra. Applåder kan omvandlas till pengar. Lättare. Sälj dig själv. Fina grejer det.
Eller också kan man inte det. Eftersom man aldrig gjort det.
Vette fan!
Man misströstar såklart ibland. Men det gör de som försöker bli lika bra som en bandspelare också. Trotts applåderna. Eller de amerikatekniska följa johnarna. När de aldrig blir en ny Google, Apple, Yahoo, Facebook eller vilken väg man nu pliktskyldigt följer. Allt som tar mer än två år är inte värt att göra. Säger man. Tror man på.
Uppfinnare är ju blahabla numera. Möjligtvis har de värde som döda. Fast så har det väl kanske alltid varit om man tänker efter.
Skit samma.
Misströsta bör man annars dör man.
Ge sig bör man också. Om spiralen blir till en cirkel, då definitivt ge sig.
Alltid omvärdera. Eller dö.
Hur som helst. Mer jordnära så är det skrapa rutor som gäller om man tänker ge sig ut med bil imorgon. Ja och att ta det lugnt vid vattendrag och kurvor. Swisch, krasch, boom, bang, kan det annars äga. Så skall det hållas på sen i sex månader minst. Dom där sandwichsnubbarna har ju alltså rätt. Den här tiden varje år. Åt helvete. Om man u inte gillar att åka skidor. Eller skoter. Eller vinterfiska. Eller frysa rent allmänt. Galningar hela bunten om du frågar mig. När man kan stanna inne. Dra på elementet. Tända en brasa. Dricka whisky.
Stannar hemma imorgon.
Oxå.
Alltså.
Men kanske skulle man åtminstone ta in den akustiska gitarren hit in till kontoret. Åtminstone stämma den. Låtsas att man tänker spela lite på den ibland. Lära sig något nytt fast man nu är en gammal hund som inte kan det, eller skall kunna det. Tål att tänka på i alla fall. Men kräver ork. Har man sådan? Osäkert…
Länge leve socialismen!
Eller hur?