En bra dag här på kullen med det stora gula huset. Hur det nu kan vara “bra” när Putins monster härjar i Ukraina, Kinas monster härjar bland Uigurerna, Afrikas bödlar är många och härjar som de alltid har härjat, Syriens monster har aldrig upphört med tortyr och nackskott. Hur kan det vara bra då här på kullen alltså?
Helvete!
Det värsta av allt är att man svartnar i sinnet. Inte bra såklart. Då blir man som dom där. Vill ge sig hän åt död och förgörelse som en utväg för den vanmakt man känner. Men där finns ingen väg ut. Att vandra iväg efter den vägen innebär ett helt liv efter den och en tillvaro i mörkret. Det finns ingen väg tillbaks när man väl passerat gränsen.
Jo fast en bra dag i arbetet. Det är et faktum. Ingen överdrift. Som vanligt använder jag arbetet för att avskärma mig från allt elände. Allt det där som försöker ta stora tuggor av en. Ja och delvis lyckas med det. Men en eller annan blödande lem får man acceptera att de måste offras. Bara som en solidaritetshandling. Det är bara det att man ville göra mer. Åka österut och bomba bort dom där jävlarna. Åka söderut och bomba bort dom också. Upp med avhuggna huvuden på spetsiga pålar. Ja så känds det alltså. Men en röst inom en försöker bromsa den där blodtörsten. Håller tillbaks vilddjuret som jag, du och alla andra har inom oss. Det som bara går att hålla tillbaks. Aldrig förgöra. Aldrig bli av med. Som är skillnaden mellan barbariet och högkulturen. Det som kräver ett aktivt val.
Men en bra dag här på kullen. Fast räcker det verkligen?