Categories
Betraktelser & Berättelse

En avstickare

aerial view of buildigns
Photo by The Lazy Artist Gallery on Pexels.com

Ett villaområde. Sjutton hus på rad. Alla ser lika ut. Men med personlig touch. Luftvärmepumpen sitter på olika väggar. Sopkvasten står på olika ställen och har olika färg på sopdelen. Fönstren avslöjar skillnader där inne. Två bilar framför ett garage. En bil framför ett annat. Noll bilar vid ett tredje. Jo. Fler rader av hus. Efter en annan gata. Snarlikt. Samma. Men också några “fria hus” bland alla dessa hus i samma snitt. Kvarterets riking bor där på kanten. I ett nästan lika stort hus som vårt. Eller hälften så stort åtminstone. Vändplan där gatan tar slut. För det gör den efter alla huslängor. Tar slut. Blir gång och cykelbana som leder ner mot staden. En väg att fly efter. Eller fyllecykla hem på efter en blöt kväll på Bishop Arms. Om nu Bishop Arms finns i Hudiksvall. Inte vet jag.

Hur hamnar jag här. Jo affären jag skall till har inte öppnat. Det finns tio minuter att fördriva. Jag svänger in efter den väg som står till buds för tidsfördriv. Viollaområde. Okänd mark för mig. Jag som bor på en kulle. Fast en kulle är ju det här också. Utsikt över Hudiksvall. Kanske kan man till och med se havet om man anstränger sig. Precis som vi kanske hade gjort också här, fast för tiotusen år sedan.

Jag ser för mitt inre mannen eller kvinna komma hem til sitt hus här på kvällen. “Hej, har du haft en bra dag“. Ja ungefär samma i huset bredvid. Ja lite trevligt faktiskt. Känns tryggt på något vis. Är det det här som är folkhemmet? Är det det här som egoismen i landet håller på att montera ner? Synd isåfall. För jag tro att folket här, de som lever sina liv i de här husen, ja, dom har det bra. Lever ett gott liv. Visst död och elände slår ner i de här hemmen också. En del av livet det där. Men mellan såren och kratrarna i ett liv. Ja då har man det bra här. Tror jag.

Här svälter ingen. Alla har det varmt inomhus. Bredband. Mobiltäckning. Ja frågan om dagen varit bra besvaras såklart med “jodå, men det är skönt att vara hemma”. Ett leende. En kram kanske. Eller en puss. Om allt inte gått i stå och avstånden blivit för stora för det.Men laga mat. Lägga ungar eller få halvuxna ungar att göra sina läxorna. Se på TV. Lägga sig i den gemensama sängen på rätt sida. Inte byta. Nej. Inte det. Och så samma nästa dag. Hela vägen fram till helgen. Abrott. Frihet. Njut i två dar. Om det inte är storhelg. Njut fem dar. Njut så in i helvete.

Ja. Jo. Jag skulle vilja sätta mig på en stol här under julhelgen och iaktta livet som pågår. Ännu hellre se allt det som händer innanför de stängda dörrarna. Men det går ju inte. Då är jag inte här. Jag får fantisera. Jag tror att människorna har det bra här. Att de är nöjda med sina liv. Skapligt åtminstone. Kan det bli bättre än så?

Men mina tio minuter i främmande land har passerat. Jag åker därifrån. Alltid som en främling. Jag blir smått avundsjuk på den här gemenskapen. För visst måste den stå att finna här?

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: