En spark eller “spark-spark” är väl på sin plats att skicka åt Hudiksvallshållet. Må giget på “klockan” bli en seger i Napoleons anda. Drick gratis öl i lagom mängd. Tänk på morgondagen är mitt råd. Eller förresten, skit i det. Ofta skall man leva som om det inte finns en morgondag. Helst.
Själv är jag sjuk. Åtminstone mår jag som om jag är det. Men kanske är det bara såhär efter sextiofem. Man mår som en pensionär helt enkelt. Men hoppas att det är tillfälligt. Lite influensa. Jag försöker jobba på ändå. Alvedon heter moroten. Det egna jaget är piskan.
Men fredag. Fast det var det alldeles nyss. Tröttsamt med all ledighet som kastas över en utan att man ber om den.
Men lite rullar det ändå på här i kodandet trotts allt. Hade jag varit 100 så var det här en fantastisk och mycket produktiv dag. Nu får man vara glad att saker åtminstone går framåt. Men har förhoppning om att tillfriskna. Och då jävlar.
En gång skrev jag en krönika i vår lokala blaska Loslappen. Det var alldeles efter att den startades. Alla byns damer blev förbannade. Jag hade tydligen skrivit “kärring” men i bemärkelsen “kär-ing”. Det gick inte hem alls. Hälften pratar fortfarande inte med mig. Och såklart har jag aldrig igen vågat skriva en lokal krönika igen.
Livet är hårt. Alltid missförstådd. Men lite kul ändå. OxÅ.
Men bäst att stanna nere påbotten är det såklart. De där uppe, som hyllas under perioder, skall sedan dras neråt av en samlad presskår. Just nu är det tydligen Per “glada hudik” Johansson. Visst, svågerpolitik ogillas, “mobbing” lika så. Men gärningen står sig lik förbaskat. Det gällde Refaat el sayed också och andra “Årets Svensk” och liknande upphöjda personer som senare släpas i smutsen. Mobbing det där också såklart. Alla hänger på som på vilken skolgård som helst. Men om pressen går i spetsen för det där då kallas det drev och är OK. Det är det inte.
Men vad vet jag?
Att knappa på är väl det som gäller nu när det går så sakta. Så det tänker jag fortsätta med.
NU!