Categories
Betraktelser & Berättelse

Stigen

Stigen som vi gjort själva med våra egna fötter snirklar sig upp bredvid den gamla nedfallna snedhagen upp mot bergets högsta punkt. Det är såklart inte sant att det bara är våra fötter som går här och skapar en stig. Rådjuren tar också sina dagliga turer här. Räven. Grävlingen. Ibland en björn och ofta det alltid osynliga lodjuret. En välkänd väg här i skogen. Men okänd för Lantmäteri, Google och andra som gör kartor.

Det här är den “nya stigen”. Den gamla försvann under en avverkning för många år sedan. Den som skapades av generationers fötter före oss. Maskiner och markberedning och vi skiter väl i stigar attityd är allt som behövs för att skicka in en liten stig in i glömskan.

Jag tänker mig att promenaden skall gå förbi Örnberget idag på morgonen. Förr en underbar plats med utsikt över världen och det som finns bortom den. Med bråddjupt stup och allt. Perfekt ställe att låta sig falla utför efter den slutgiltiga diagnosen. Fast utsikten är i princip borta. Numera igenväxt. Skogen har tagit över. Man anar Lossjön mellan träden. Hocklan. Kommer inte längre än till att ana. Kanske är det bara som sig bör. Men visst förtar det lite av känslan. Att inte längre se milsvitt.

Fast stigen upp som fått mig att längta och drömma mig ut hit finns inte heller längre. Den har blivit till en sörja, ett sår. Det är jobbigt att vandra här nu. Flera ton tunga skogsmaskiner har kört genom skogen och fraktat ut värden ur den. Jakten på pengarna. Utförsäljningen. Spekulationen.

Skogsbruket har blivit brutalare igen. Här har man visserligen inte kalhuggit som på andra ställen. Det är ett stort plus. Men att det handlar om pengar som skall tjänas är alldeles klart. Varför skall man annars investera i skog? Aktiespararmänniskorna. Förräntarna. Kortsiktighetens giriga pack. Som finns långt, långt bort från investeringsobjekten.

Men skogen har också sitt eget värde. Den är inte ens vår. Det där ägandet är bara på låtsas. Ja och visst ger hela den här processen människor jobb i glesbygd. Men få personer numera. Alltid ett stort utnyttjande. Men man får aldrig glömma att skogsbolagen bara är den ständige motparten i en förhandling. Tiden när man stod där bockandes med mössan i handen borde varit förbi sedan länge. Tar man måste man ge tillbaks. Det hade funnits fler arbetstillfällen i skogslandskapen om mer av pengarna stannat kvar. Mer av allt faktiskt. Men istället färdas de där pengarna iväg till London och New York. Kvar blir kalhyggen och leriga gator (läs sår) i skogslandskapet.

Jag blir lite nedstämd av det där och när jag går hem igen så går jag förbi den där skylten. Skoterled visar den. I princip oläslig nu. Den har grånat på samma sätt som mitt eget hår också är på väg i. Vi är båda på väg att upplösas. Om inte allt för många år finns ingen av oss kvar.

Jag har gått efter de här stigarna i snart trettio år. Det är ingen tid alls såklart. Skogen kommer att läka skogsmaskinernas sår. Försvann människan fanns inte många spår kvar efter henne här ens efter femtio år. Förändringen som är det enda verkliga. Jag har ingen förståelse för dem som desperat försöker hålla sig fast i en viss bestämd tid. Vilken är den rätta tiden? Den som skall bevaras? Den för tio år sedan? Den för hundra år sedan? Den för tusen år sedan? Meningslöst när nu är det enda som betyder något. Det enda som faktiskt existerar.

En ond rygg gillar i alla fall promenaden. Måste skärpa mig och komma ut oftare. Behöver det där dagliga. Allt annat hinns nog med ändå. Ursäkten annars för att inte ta de där promenaderna. Allt det där som skall göras trycker på och drar i en. Låtsasarbetet. Hur man än vänder och vrider på det så finns det verkliga ändå bara där ute efter en stig.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: