Segt. Förnamnet till tröttheten äter upp mig. Fast det har varit en bra dag. Fått saker på plats. Så egentligen gör det väl inget om kvällsskiftet på låtsaskontoret tar en tur ut tillsammans med segheten. Hand i hand liksom. Mot solnedgången. Sött.
Är man (för) trött kan man dokumentera eller fixa sådant där som inte kräver koncentration. Såg förresten en man på nyheterna som monterade kugghjul på en axel till vad som såg ut som en växellåda. På något vis såg det skönt ut. Man går till jobbet. Börjar med det där. Sen efter en dag går man hem. Lön ramlar in med jämna mellanrum. Jodå jag har varit i det där. Sju år. Men utan gitarrer, mikrofoner och förstärkare så hade galenskapen tagit mig redan då.
Att köra Spotify gratis har nackdelar. Här snurrar Spotify normalt kanske elva till tolv timmar av de sexton som kodas. Nu med reklam så kan det hela bli rätt olidligt. Vilket såklart är meningen också. Man skall tillbaks som en av de betalande tycker man såklart på Spotify. Och naturligtvis, inget snack om den saken. Men först om några veckor. Få saker ger mig mer valuta för pengarna. Så är det ju.
Hur mycket lön får man i slutet i månaden om man tar ut noll kronor i timmen. Få se nu 16 * 0 = ….
Nåja.
Alla förtjänar inte lönegratifikationer. De flesta som får betalt gnäller ändå. Så lika och samma. Egentligen. Vi är ett gnälligt folk vi Svenskar. Numera. Ju bättre man får desto gnälligare blir man tydligen.
Japp, här har man ju till och med en egen blogg som är avsedd för gnäll. Ulf Lundell får ju till och med betalt för sitt. Fantastiskt är det.
Musiker förresten. Sterotyperna. Ja de lever i ju vanliga världen också. Trummisar t.ex. Underliga, udda, människor, oftast. Men snälla. Ibland. Gärna kryddat med vansinnesutbrott. Basister är bara snäppet bättre. Går för sig själv. Dricker för mycket. Drömmarer. Keyboard. Där finns ofta den ende som har lite teoretiska musikkunskaper också. Resten autodidakter i takter. Ja hen på keyboard oftast också. Förutom musikskola då såklart. Blockflöjt eller gitarr eller i bästa fall piano. Fiol om man har föräldrar som tålde sådant och en gammal spelman i släkten. Gitarister sedan. Stöddiga typer. Men nog mest normala ändå. Skall man välja någon som partner eller kompis skall man nog satsa på gitaristen. Åtminstone komp. varianten. Han/hon som spelar solo är såklart lite besvärligare. Stöddigare. Haka upp. Sen sångaren då. Hopplösa fall. Hustrumisshandlare. Psykopater. Japp, dom hittar man där. En människogrupp man definitivt skall hålla sig unda. Folk man inte vill ha att göra med. Om man slipper. Får dom inte stå på scen under tre veckor så börjar dom knarka istället. Alltid.
Bastuba… finns det dom som spelar på sådan också. Men ni fattar nog själv vad det är för typ av människor.
Skrämmande nog så stämmer ovanstående märkligt väl.
Fast nu kan jag inte finna fler svamlande ord som ursäkter för att inte ta tag i det jag borde ta tag i. Så upp på hästryggen igen.
Liksom.