Om ett projekt rullar på så bygger man bit för bit över tid och det är ganska trevligt att lägga till var och en av de där bitarna. När man skall koda om ett gamla projekt från grunden så måste man få in allt det där man gillade i den gamla versionen innan man kan fortsätta med någon slags nyutveckling. Japp det “kuliga“. Det är såklart ingen ide heller att inte göra de där förbättringarna i respektive del, de som man vet att man skall dit med till slut i alla fall. Det hela – processen – tar alltså (lååååååång) tid utan att man till synes får något vettigt resultat som man stolt kan visa för de… jag om det nu finns någon som vill se eller så.
Dialogfönster. De flesta applikationer har massor av dom. Det är otacksamt att vara en dialogruta. För vem tänker på en sådan eller ens uppskattar dem. Det är bara när de INTE fungerar som de skall som man möjligen (definitivt) blir irriterad. Men när de fungerar öppnar man dem, klickar lite, fyller i något och sen är de glömda.
Men när man bygger om något från grunden alltså, då inser man hur många de är, hur mycket kod det är för att skapa funktionen hos dem. Det är berg av funktionalitet som skall på plats. Passar man dessutom på att byta framework när man gör den där omskrivningen av kod så blir det nästan inget kvar annat än logik som man kan återanvända.
Men bättre blir det då såklart. Mycket bättre till och med. Den insikten ger kraft att fortsätta. En dialogruta till. Lim till den. Och så sen nästa och nästa och nästa… Det ljuva livet.
Liksom.