Lusten driver på mig. Skriker “upp med dig gubbjävel, det finns saker att göra” redan vid fem. Men det finns måtta. Också i mitt liv. Sjuttiofemårings morgonliv kan vi inte leva ännu. Vakna tidigt. Sätta på kaffe. Vänta på tidningen. Snart men, inte ännu. “Bara” sextiotre.
Men det är inte bara att somna efter sådant skrikande. Allra helst om det är lusten som skriker. Men till slut gör jag det. I alla fall tills det är dags igen vid halv sju. Där är det bara att ge sig. Är man en sådan där slö person som jag är, en som inte gör ett endaste dugg nytta, så får man i alla fall visa lite god vilja och gå upp vid en skapligt rimligt tid på morgonen. Av med täcke. Hoppa i kläderna. Gå mot toalett och kök. Alltså.
Så nu sitter jag här. En nybryggd kopp te bredvid mig. Ja, “nybryggd” är ändå en lite pretentiös beskrivning för innehållet i den där koppen. Uppkokat vatten med en te-strumpa i. Men ok. “Nybryggt”. Ljuset är det ingen ide att tända. Nedbrunnet så långt det går nu. Borde ha nappat åt mig några nya uppe i lägenheten innan jag vandrade ner hit, men glömde såklart. Det får vara till lunch alltså. Men glömmer säkert då också. Men rätt vad det är kommer jag ihåg. Lusten brukar skrika högt även där.
Morgonrutiner förresten, de innebär katter först. Gammelkatt och ungkatt. Mat skriks det på där. Hungern river i kattmagar. Man får bejaka. Får tillbaks ett kurr här och där när man är behov av kurrande. Fattar att man är såklart utnyttjad hela vägen ut till slaveriets gränsmarker.
Men så då så. Låt denna onsdag ha sin början. Ingen vet vad den för med sig och vad den innehåller föröver. Gott kan man hoppas. Som man alltid gör. Men än så länge tycker jag nog ändå att livet känns rätt gott att leva.
Tjenamors!