Har aldrig förstÃ¥tt dom som sagt att det är knäckande at inte fÃ¥ svar när man söker ett jobb eller att fÃ¥ det där brevet med “tack för visat intresse”. PÃ¥ senare tid har det dock varit precis sÃ¥ det varit. Söka jobbet - sen inte ett ljud.  Annat var det förr. DÃ¥ brukade man ringa tillbaks nästan direkt efter att man visat intresse. Samtidigt som det med jämna mellanrum ringde headhunters som vill ha en än hit, än dit.
Men inte så nu. Tyst är det. Jäkligt tyst.
SÃ¥ dÃ¥ börjar man fundera om det inte är just det hör att man passert femtio som nu gör sig aktuellt. Dom som hyr folk är ju kanske 35 och för dom ter sig en femtioÃ¥ring som en “jäkligt gammal” trög gubbe. DÃ¥ hjälper det ju inte om man själv fortfarande känner sig bÃ¥de barnslig och kmappt uppvuxen.
Men sÃ¥ komer det dÃ¥ ett mail. En tjej pÃ¥ Google i USA undrar om jag är intresserad av jobb. Jag skriver genast tillbaks och undrar om hon insett att jag faktiskt är över femtio. Men hon svarar att det inte gör nÃ¥got. PÃ¥ Google bryr man sig inte om sÃ¥dant, det är passionen som gäller. SÃ¥ jag skickar henne den CV hon vill ha. Men USA… nja… Har antagligen för stor mage eller nÃ¥got sÃ¥dant för att fÃ¥ arbetsvisum i alla fall.
Nästa dag ringer en tjej från Göteborg om ett jobb.
Idag ringer en kille från Lund om ett jobb.
SÃ¥ “keep a’m coming guys”. Tio till och jag kan fÃ¥ för mig att jag är med i leken igen…..