Categories
Betraktelser & Berättelse

Släpper mig

Släpper lite grejer. Release-iver. Till vilken nytta vet bara han/hon/det/gud och en och annan djävul. Eller någon annan för mig okänd. Eller ingen. Borde kanske släppa musik istället. Har en låt halvvägs ute liksom. Men kanske lika bra att låta bli. Men det kan jag såklart inte i längden. Gödselspridare. JAG!?

Lätt snö idag också. Men en halv decimeter istället för utlovad hel decimeter. Lättskottat alltså. Men jag får ont i ryggen i alla fall. Handlar mer om otränad kropp än om ansträngning, Men överlever troligen. Det skall komma mer snö. Vi får se hur det går.

Annars bär jag pellets. Hulken skall matas. Alltid. Där har ryggen vant sig. Man kröker rygg för överhögheten. I det finns också det svettigaste jag blir. Varma dagar. Många säckar. Ingen tomgång.

Kan man på allvar vara presidentkandidat i USA vid 80-års ålder borde inte livet vara slut som gubbe på en kulle i Los vid 65-års ålder heller. Den enda tröst man kan hämta från den där kampanjen. Tröttande i allt annat.

Så det kommande året, vägen mot 65, får väl bli en startsträcka istället för en slutsträcka. Jag känner ju inte en enda som jag står i vägen för. Det är väl det enda man måste passa sig för som gamling. Man måste känna när man är i vägen. Ja och lämna. Japp, det enda om man redan fattat att det inte var bättre förr. Man måste förstå det. Ta in. Begrunda. Inse.

Jag har en masa text liggande som jag borde göra något av också. Det fanns en period när jag skrev mycket. Det material som bara ligger där nu. Idag (NU) blir mest mest kod. Men var sak har sin tid. Behöver gå långt in och djupt ner ibland. Skrivandet och musiken är ytligare. Högre upp. Lättare på det viset. Bara glädje. Men de där texterna alltså. Något måste jag göra av dom. Hatar när saker bara ligger i filer och mappar. Har en drift att låtsas nå “klart”. Då och då.

Alma Trädgård och Alma Park. Förbannat imponerande. Gillar att bli imponerad. Alla rätt om någon nu skulle fråga mig. Fast det är såklart ringen risk. Tur det. Ibland tror jag nämligen att jag sitter på sanningar. Värre kan det inte bli för en människa.

Blir bjuden på fest i Gävle hos gamla arbetskamrater från en gammal arbetsplats. De bästa människor jag har funnits tillsammans med fanns där. Jag skriver inte “arbetat” för det var mer än så. Märkvärdigt. Det fanns något helt unikt där mellan människorna. Nu är arbetsplatsen borta sedan många år och folket spridda över länet och landet. Men det där unika hänger kvar i luften. Jag tänker såklart inte åka på festen. Man skall inte försöka återupprepa det som är exceptionellt bra. Skilja på då och nu. Men älskar de där människorna av hela mitt hjärta. Tacksam också. Att få ha varit en del av det där.

Men jag är en turgubbe. Nästan i allt. Nästan alltid.

Liksom.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.