Nu

Det är inte ofta, men ibland ändå, som för mig i lördags när jag sitter framför brasan med ett glas med julwhiskyn i handen, den som jag fick av J. i julklapp. K. grejar kvällsmat i köket. Jag bara sitter där. Lite halvsjuk, har inte gjort mycket under dagen. Förkylning. Gammeln. Den stora tröttheten. Något har mig i sitt grepp. Björkveden sprakar och liksom att jag aldrig tröttnar på att titta ut över hav och vågors rörelse så tröttnar jag aldrig på att sitta och titta in i en brasa. De där båda når hela vägen in i min själ. Jord, eld, luft och vatten. Jo, nog fungerar det på samma sätt att titta på himlen också. Jag minns ju sådana stunder med samma känsla. Eller att ha händerna i jorden. Känna urprunget för liv. Inse att man är en del av det där, inte över, inte under.

Men när jag sitter där med mitt glas inser jag att livet blir inte bättre än såhär. Att det inte behöver bli bättre än såhär. Här och nu i det här ögonblicket är jag helt lycklig och utan ett enda bekymmer. Känslan intar mig. Och jag njuter till fullo över att finnas till.

Idag, dagen efter, är livet ikapp igen. Praktiska ting har tagit över tankevärlden. Men den där goa känslan från i lördags framför brasan finns kvar där inom mig. Jag kommer att kunna leva länge på den. Precis som jag gjort på tidigare insikter av det där slaget. Stunder av största enkelhet när allt bara är så bra som det någonsin skulle kunna vara.

Tacksam är jag såklart för att jag fått ett gäng sådana där ögonblick i livet. Oändligt tacksam. Förnöjsamheten är den största gåvan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.