Jag växte upp femtio meter från Voxnan, i Edsbyn strax innan bron. Älven har format mycket av mitt liv. Vatten var och är viktigt för mig. Jag saknar det varje dag. Ån levde liksom och vi runt den formades och påverkades av den. Isflaken som försvann med våren och flottningen som försvann med åren. Översvämningarna som återkom varje år. Det var bara mängden mark som skulle stå under vatten och hur länge den gjorde det som varierande. Tid när man fick en genväg över isen till skolan där på andra sidan och tid när man fick gå omvägen runt över bron. Samma mål, bara olika vägar. Alltid över ån.
Naturligtvis lekte vi här. I början bortskrämda av näcken och andra historier som föräldrar hittat på för att hålla oss borta från den, och senare när vi genomskådat historierna, lek nära och ibland (o)frivilligt i älven, ofta i farliga och livsutmanande lekar. Jumpa på is eller på flottningsstockar, mandomsprov för dem som vågade. Bada gick det inte utanför där vi bodde. Det var för strömt. Då fick man vandra iväg upp efter ån. Förbi ladorna och upp efter Hans Lidmans gärdesgård. Det var något mystiskt med Hans. Han var lite som ett ont troll som bodde där inne på sin stora tomt skymd av de stora asparna. De som prasslade så försiktigt i vinden där på kullen men var så många att dom ändå dränkte alla andra ljud. Det gula tegelhuset syntes inte från det hållet. Ingen vågade sig in där. Över gärdesgården klev aldrig någon vad jag minns. Respekt också kanske. Längre upp gränsade hans tomt ut mot Gårdtjärn. Sjön. Eller tjärn. Igenvuxen och vassig. En rud och mörtsjö full med sjöfågel. Lidmans hade en lång brygga där och en massa knipholkar på torrakar alldeles i vattenbrynet. Här såg man Hans ganska ofta med sin Hasselbladare. Alltid med slokhatten på och en vit linneskjorta. Irriterad på oss ungar som skrämde fåglar som han smög på och ville plåta. I alla fall sas det så. Vi höll oss undan, respekterade. Gränsen gick också här, även om det nu inte fanns någon gärdesgård den sista biten. Bara sank och gyttjig strand. En vallgrav.
Lite längre upp fanns en flottningsränna byggd av trä som förband Gårdtjärn med Voxnan. Över den en skraltig halvt nedfallen bro. Gick man över den och följde flottningsrännan trettio meter ut mot Voxnan så var man i Noret. Badstället. Här fanns en planka ut i vattnet som man kunde dyka ifrån och ett perfekt badställe eller fiskeställe om man ville det. Platsen var såklart tillräckligt avlägset också för att ta med flickorna hit och såklart kassarna med mellanöl i bruna plastburkar. Många av mina polare liksom jag har druckit vår första öl, vinare (oftast Diamant, som var billigast) eller brännande men snabbverkande Explorer, här eller vid något annat av ställena efter Voxnan. Fått den första kyssen, trevat med en hand under en tröja för att till slut i förundran hitta ett varmt lent bröst för första gången eller hostande rökt den första cigaretten. Vi prövade vuxenlivet här. Vi som bodde här i krokarna, de finare ungarna i villorna efter Gårdtjärn (de med sjöutsikt – de allra finaste – och de utan) och vi arbetarungar i Edsbyhem. Andra som bodde på andra ställen hade egna platser. Men Voxnan var central för oss alla.
När flottningen pågick så flöt stockarna här förbi i en strid ström. Man kunde åka på dem och hoppa från stock till stock om man var modig. Men dom försvann såklart i och med att lastbilarna tog över och förändrade som det alltid förändras i det som lever.
Hans Lidman var någon som man såg jämt. Han med sin slokhatt var ett känt original. Jag tror han tog sig en daglig tur till Elvens Foto. Fram efter Gårdtjärnsvägen, förbi Ages livs, Södra torget, Huberts, Konsum, in på fotoaffären och sedan tillbaks igen. Ett spännande mysterium. Ingen som var som andra. Skrev böcker sa man. Böcker som ingen jag kände läst. Eller ingen läste alls egentligen. Serier bara. Författare hette det väl?. Kan man leva på det? Clare, hans fru hade vi ju som lärare på skolan. Hon var mycket sträng så vi förväntade oss att Hans också var lika sträng. Han såg sådan ut. Bister liksom. Sammanbiten. Hård. Ett troll. Så vi höll oss undan. Respekt, fast vi inte respekterade många andra.
I sexan/sjuan började jag fotografera. Det betydde att jag hängde på Elvens och dräglade över kamerorna och fotoutrustning ganska ofta, flera gånger i veckan säkert och ibland varje dag, och alltså stötte man ihop med Hans Lidman där också då och då. Stig Elven var den ende som han pratade med. Varje gång han kom dit så gick dom bakom disken in i lokalerna bakom. En timme. Sen gick Hans vägen tillbaks igen. Svart slokhat och en sliten portfölj. Som en ikon. Alltid allvarlig med ledsna ögon. Varje dag tror jag. Jag vet inte vad dom gjorde där. Gissar att dom diskuterade några bilder. Eller också träffades dom bara. Drack en kopp kaffe vänner emellan och skvallrade en timme. Jag hade fått en filmkamera när jag var 12 och längtade efter en systemkamera så jag kunde ta stillbilder. Ingen självklarhet i vårt hem, men jag fick den ändå till slut och det fanns såklart ingen gräns för min lycka. Allt fotograferades och alla pengar gick till film, papper och framkallningsvätskor. De mesta av pengarna kom från min “firma” Edsbyns Naturfoto, den jag startade då. Hade postbox och allt. Ja jag visste inte att man inte fick ha firma utan föräldrarnas tillåtelse och att man skulle deklarera inkomsterna. Men ingen klagade. Jag fick in helsidor och mindre artiklar i många tidningar och en gång ett helt uppslag i Året Runt. Plåtade bandy och skickade de pressade filmrullarna med bussen till Ljusnan. Ja jag plåtade allt. Men var naturfotograf i själen och vill bli som Lidman och Sven Gillsäter. Lidmans böcker slukade jag nu. Språket fångade mig på ett märkligt sätt. En fångenskap som alltid hållit mig fast.
Så i åttan var jag liksom riktig fotograf. I alla fall i mitt huvud. Hans Lidman var liksom en kollega alltså. Han plåtade ju också naturbilder. Så när jag ville plåta rävar i ett gryt så släpade jag med mig en kompis hem till Hans en sen eftermiddag efter skolan. Ringde på. Clare öppnade och undrade vad vi ville. Jag berättade, hon släppte in oss och där i ett mörkt rum satt han då “min kollega” Hans. Skrivmaskin och en bekväm knarrande stol. En pipa på bordet tror jag. Första gången jag hade sett honom utan hatt. Jag frågade om han hade några råd att ge om rävfotografering i gryt och till en början var han mycket reserverad för att sedan leva upp och komma med massor av idéer och tankar hur man skulle gå till väga. En timme blev vi kvar och jag fick ett signerat foto av honom med mig hem. Sven Gillsäter satt redan på väggen hemma och fick nu sällskap av Hans.
När det här hände hade jag alltså faktiskt läst hans böcker. Jag vidhåller än idag och gjorde det redan då att det har aldrig funnits någon som kan skriva text så följsamt och smekande som han kunde. Som varm följsam olja flödar texten fram över sidorna. Olja som dunstar bort eller sugs upp av själen utan att lämna annat än känslor och bilder efter sig. När han dog 1976 hade jag för länge sedan gett upp fotograferandet. Besviken eftersom min kamrat Esbjörn tog jobbet på Elvens, det som “jag skulle ha”. Nu skulle jag bli rockstjärna! Jag sörjde “min gamle kollega” och förstod att ensamheten och dom sorgsna ögonen vittnade om mer än bara sorg. Priset kanske för att kunna skriva så vackert som denne man nu gjorde.
Också då senare var Voxnan central. Jag satt många gånger vid Hylströmmen och funderat över livet i min ensamhet när kärleken inte ville det jag ville (så som det oftast var och är) eller när det var svårare att bli hårdrockande superhjäte än vad jag föreställt mig. Ofta fick jag tröst där i ensamheten. Man kunde vara tämligen säker på att få sitta där själv då. Inte många orkade ta sig dit.
Älven är central nu också på samma sätt och livet kretsar på många vis kring den och havet nu idag också fast vi bor alldeles för långt från dem båda. Om det gick så är det där jag skall strös som stoft en dag när jag är död. Låta askan tas sig ner genom Björnsjön. Förbi Rullbo och sen vidare ner för alla forsarna här. Ta adjö av de vilda skogarna, björnen, vargen, lodjuret, älgen, bävern, där jag tillbringade så stor del av mitt liv i. Kasta sig ut över det stora fallet i Hylströmmen. Forsa fram i Vinströmmen. Minnas, tälten, bilarna och festerna där. Smekas av sandstränderna vid Frostkilen efter att Loån, förenat sig med minnen av farsans Samuellsfall. Bli åksjuk vid dom snirkliga partierna vid Voxbo. Minnas fisket vid Vallhaga. Harren som jag tappade. Sakta rinna förbi Noret och Gårdtjärn. Förbi Edsbyhem och Edsbyn. Kasta sig förbi Ön, Alfta, Bollnäs. Ljusnan, genom turbinerna och ut i havet. Bli en del av detta älskade hav till slut. Det som både Voxnan och jag alltid längtar till. Alltid. Den resan skulle vara min gravsten så länge Voxnan finns.