Tungt artilleri

Jag får ta till tungt artilleri i natt. Snabbverkande och långtidsverkande, plus Alvedon. Oklart varför “ondskan” kommer just i natt. Jag har inte överansträngt mig eller plågat axel vad jag vet. Men lite tycker jag nog det är rätt åt mig. Min smärtresa hittills har varit den enklaste tänkbara. Jag borde alltså helt enkelt ställa upp och ta min del av världens “det gör ont”. Ok här står jag. I givakt. Jag tar mitt ansvar. Skicka på mig. Ja åtminstone om det är någon annan i världen som får mindre värk. Men kanske fungerar det inte så, men vad vet jag.

Fast underbar dag annars idag. Vilovärk på nivå fem, kanske sex, efter smärtstillande. Sol. Koltrastsång. Yoghurt och ostmacka ute till lunch. Tar något piller till. Det ärt ju för det här dom är till för. Jag kan hjälpa till lite grann. Det glädjer mig. Faktiskt snarare mycket.

En riktig fin sommardag. Jag tar ingen av dem för självklara. Man vet aldrig hur många man har kvar att uppleva. Jag uppskattar varenda dag jag vaknar upp till just därför. K tycker jag är löjlig. Hon har antagligen rätt. Hon brukar ha det. Jag brukar ha fel. Men dagarna att uppskatta är mina. Bara mina.

Plånboken är rätt tom. Det kostar att vara sjukhusgäst ändå. Fast man tänker på US a of A och tackar himlarna för att man inte bor där. Jag kan inte fatta hur någon enda intelligent människa kan se det systemet som bättre än vårt. Man ville ordna guidade turer om natten för de där människorna som sover efter gatorna i valfri större Amerikansk stad. Ett paradis för få kanske. Men vad i HELVETE – liksom,

Men nu så. Här. Rast. Vila. Medicin och mat. Hoppas på en lugnare natt. Japp. Om inte får man försöka stå ut med det också.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.