Gniiiiiirk

Enahanda är den enarmades liv. Ja sort of i all fall. Jag försöker göra saker. Som t.ex. musik, men då startar inte min studiodator, och nej, nu är inte rätt tid att göra en ominstallation. Så känns det åtminstone. Men jag svär inte och ber inte datorhelvetet att fara åt just helvetet. Alltså, som jag brukar. Jag muttrar mest. Går vidare. Letar annat att göra.

Hittar väl saker att göra också. Enhandssaker, framför-dator-göra-saker, dagen går, syftet med all aktivitet här nu, och man borde ju inte bli trött av så små ambitioner, men det blir man, man går upp. Vill leta sig ett täcke. Men på det sover trötta katter. Så man letar upp en tunn kall filt. Tar den med till grön IKEA soffa. Sträcker ut sig där och somnar. Sover. Knappast välförtjänt, Men vaknar efter en timme. Utsövd. Frysande. Fryslorten. Redo för mer liv. Fler aktiviteter. Tar tag i det. Dom.

Häver i mig tablett fem och sex av de totalt åtta “kamrat Alvedon” som skall stoppas in genom gapet varje dag. Imorgon skall jag tamefan få ned det där till hälften. Men inte en enda Oxicontin har färdats över läpparna sen jag kommit hem. Varken en av de snabbverkande eller de långtidsverkande. Får sälja dem på den svarta marknaden. Ställa mig bakom macken och viska

pssst, behöver du nått?”

när någon kommer för att tanka.

Fast å andra sidan kan dom vara bra att ha liggande. Om man får tandvärk eller ryggskott eller andra onda krämpor som får en att tro att han/hon/det/gud lämnat en ensam i öknen.

Regnet det bara öser ner. Där ute alltså. Inget barfota tassande över varma mjuka grässtrån ut i trädgården med fil och ostmacka på en bricka vid lunchtid alltså. Man inmundigar samma sak inne. Men satsar på yoghurt. Liksom. Men inte så dumt det heller. Ostmackan är densamma.

Fast man borde banta. Men var sak har sin tid. Man får ta tag i sen. Att skjuta upp saker är bra för skälen men inte för att få något gjort. Man kan konstatera att egentligen spelar det alltså ingen roll. Om man gör eller inte. Liksom.

Sommarpratare presenteras idag. Åtskilliga jag ser fram emot att höra. Många som jag inte ser fram emot att lyssna på heller såklart. Oftast blir de sistnämnda de med störst lyssningsvärde i slutänden. Överraskningarna. Människor är nästan alltid mer mångfacetterade än man tror. Ja utom sportgiganterna. Prisuppräknarna. De utan annat leverne. De bra med tonvikt på de små sakerna som händer i vardagen. Vidöppna. Gunilla och Limpans fru bland de man “känner”. Ja eller “kände”. Eller inte “kände” men kunde “känt”. Liksom. Men ingen sommar utan det där. Kärlek till berättelserna är det. Men man måste orka lyssna med intresse på en annan människa såklart för att gilla. Alla gör inte det.

En eka och en sjö. Man kan drömma sköna drömmar om det. Men ro som enarmad. Japp det kan man glömma. Ärvde farsans eka. Men den var uppruttnad i botten. Kunde ha dödat oss alla en midsommarkväll. Men bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. Man lär sig känna medmänniskorna genom att leva ett liv. En del av dem är också ruttna som ekbottnar.

Tänker på de där glittrande ögonen i operationssalen. Bäst att förtydliga att de inte tittade på mig. Det är inte gubbsjuka det handlar om. Jag älskar alla som lever. Lever på riktigt alltså. Glittrar i vardagen eller mot någon.

Två veckor till. Bara. Sen får jag knappa. “För att jag vet att du vill det…” säger överläkare Björn. Jag vet att överläkare Magnus hummar instämmande från Hudiksvall. “Bäst att hålla honom lugn” liksom. Men inte före alltså. Underförstått. Fast det känns som om jag skulle kunna. Får försöka hålla mig. Måste nog det. Ge det här axelhelvetet en chans att bli så bra som det nu går.

Men klockan rusar på. K hemma snart. Jo hon skall hämtas såklart. Någon ordning får det nu ändå vara. Ja också här. Men mat. Man måste laga till något. Nu. På direkten. Så tjing alltså. Vi syns. Eller hörs.

Liksom.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.