Det börjar, tror jag med den blå cykeln eller de röda lackskorna. Någonstans runt tioårsåldern. Tron att man kan bli lycklig bara om “det” eller “det” händer eller finns. Sen vrålar det bara på. “Det” händer när man träffar den stora kärleken. Efter första sexet. Efter examen. Den nya stora kärleken. Efter ännu en examen eller efter ännu en. När man får det där jobbet, bilen, huset. När showen, produkten, boken, tavlan man knåpat ihop blivit en succé. När man blir den erkände artisten, målaren, författaren, balettdansösen, vetenskapsmannen, elitidrottsmannen… När första barnet kommer…
Och det vrålar på och man hänger med eller också får man en sån där stund i stormvrålets öga där man kan titta på det där vrålandet som en betraktare och inser att man hela tiden har missat att se, känna, lyssna på allt det där lilla därför att det stora och enkla, pråliga, högljuda tagit så mycket plats. Trängt sig fram med sitt starka enfaldiga ljus och sina enkla hypnotiska melodier. Att allt det där man egentligen sökte fanns där omkring en hela tiden. Att det alltid finns i överflöd och det är bara att ta för sig av överflödet. Gratis och fritt. Njuta av det. Att promenaden till postlådan inte på många sätt skiljer sig från promenaden upp på scen för att hämta det pris man tilldelats. Man kan bara prisge sig själv i slutänden. Det finns ingen universell kraft som bryr sig. Ge pris till sig själv kan man bara göra om man ser. Om man lyssnar. Om man känner. Öppnar sig för det lilla omkring sig. Lyssnar på honom eller henne med den svaga stämman istället för han eller hon med den starka rösten. Filtrerar det enkla och ser det komplexa där bakom. Ställer skärpan bakom det självklara.
En del åberopar Gud när man inser enkelheten i livet och det stora som finns i pyttesakerna runt omkring oss. Jublar halleluja och frälsning. Dom som behöver en kontrollerande kraft och en chef. Andra ser naturen och lagarna och kan sväva där fritt där utan rädsla och utan chef. Hur spelar ingen roll. Se det, höra det, känna det är allt. Det enda som behövs.
Bara om man lärt sig känna, kommer en smekning på kinden från någon man tycker om eller älskar vara värd lika mycket som ovationerna och jublet från premiärpubliken. Bara om man lärt sig se kommer frosten på trädgrenarna en vanlig morgon i November att vara lika vacker som supermodellernas, artisternas och kungligheternas bling-bling även om de låg i ens säng. Bara om man lärt sig lyssna kommer den försiktiga vindens spel i björken en regnig och tråkig dag vara vackrare att lyssna på än kassaapparaten som fylls med kundernas pengar på väg till ens egen ficka eller de högljuda falska tungor som lovar guldet och de gröna skogarna. Och vi kan redan känna, se och lyssna. Vi har alltid kunnat det!
Allt finns där. Det som de flesta av oss glömde där omkring tioårsåldern eller när det nu var när vrålet startade där inom oss. Att vi redan är unika och vackra. Att det finns en plats reserverad för just oss personligen i den här världen. Att vi är mästare och ljuvliga i det vi gör oavsett vad andra tycker. Vi befinner oss ovanför allt det. Existerar. Det är bara att lägga sig på en gräsmatta en sommardag. Ligga där och titta på molnen och förundras. Se dom fara förbi, omforma sig. Se svalorna som leker där uppe. Svirrar och kastar sig ner i en slags euforisk sval-glädje okänd för oss men möjlig att känna. Njuta en ljum vind som tar tag i en lock av ens hår och leker med den, smeker en kind så kravlöst som bara en vind kan. Finnas där. Leva där. Ta in det. Ha ett sammanhang just där i den stunden. Man behöver inte mer.
Du säger att jag svamlar såklart. Det enkla talar så. Vad kan vara bättre än en större LED-TV eller en pseudodiskussion till. Fler som kysser ens fötter eller strör lovord om ens person. Pengar. Mer. Större. Men det är inga sanningar jag försöker predika. Alla väljer sin väg. Köp dig fri om det är din väg. Mig kvittar det.