Går runt på Erikshjälpen i Edsbyn. Sonen vill hit och hitta lite “indistuff” som han uttrycker det. Frun och sonen kastar sig in i shoppande och själv går jag bara runt lite och tittar och lyssnar på Edsbymålet. Det jag ibland hör också mig själv sjunga på där hemma. Det känns hemvant när man hör andra ha dom här sköna tonerna i sitt prat. Hemma liksom. Jag blir lite sorgsen. För jag hör inte hemma här längre. Hör jag hemma någonstans längre? Träffar Keka och vi pratar lite. Jag är glad att känna igen någon. Ser att så flera andra känner igen mig. Ett liten flin, ett försiktigt hej, en extra lång blick, men det är sällan jag känner igen någon. Det har gått för många år nu. Också det är sorgligt.
Hittar ett gammalt tangentbord för trettio spänn som jag köper. Kan byta ut mitt som resettar sig med jämna mellanrum. Jag är kräsen på bord och det här känns helt OK. “End” sitter på “fel” ställe. Kommer att bli jobbigt att skriva ett tag. Niklas och Karin hittar betydligt fler saker. Fyller en kundvagn. Bra. Syftet är gott och pengarna går till något bra här.
Träförädlingen ligger bredvid. Det luktar farsan här ute. Den här lukten satt liksom i hans kläder. Det är en trä/terpentin/metanol blandningen som finns här i luften. Lite stickande. Men det är väl träförädling det luktar egentligen. Andras farsor, som jobbade här, luktade väl precis likadant. Jag luktade antagligen såhär också under rockåren då jag jobbade här.
Vidare till Bollnäs. Karin fyller bilen med ramar och färg. Konsten lever tack och lov. Handlar lite krubb och sen hemåt igen. Pizza i Alfta för att slippa laga mat ikväll. Vidare igen. Bergen är tydliga överallt här. De älskade bergen som man ser nu men inte såg som barn. Det är inte mycket Gotländsk eller Öländsk horisont. Man måste upp högre på bergen för att se den. Handritad darrande horisont inte linjalrak och självklar. Nere i dalarna finns den inte. Det är skillnad upp mot Los. Finnbosättningarna här uppe ville se långt åt alla håll och byggde husen högt uppe på bergen. Det var ett mildare klimat där också än i dalarna. Dom gillade skogen och jag gillar skogen. Det lite dystra, lugna. Men jag gillar det öppna också. Måste ha båda. Visby var hemmahamn för vårt krigsfartyg. Ön gav ljuset och vyerna. En Gotländsk flicka valde mig istället för båtens snyggaste hottaste snubbe. Varför fick jag aldrig veta. Sånt hände aldrig i Edsbyn. Men vad spelade det för roll när havet och horisonten låg där rak och stilla sådär långt långt borta och man kunde se åt alla håll och solen dränkte sig i havet på kvällen och föddes ur det på nytt varje morgon. Det öppna som man bara inte kan låta bli att älska och förföras av.
Det öppna och det dunkla. Jag behöver båda. Skogen för lugnet och återhämtningen. Det öppna landskapet för euforin. Jag är avundsjuk på dom som kan välja en artist, en låt, en textrad, självsäkert och självklart EN av vad fasiken som helst. Den ser inte ut så min värld. Har aldrig gjort. Jag lyssnar lika gärna på hårdrock som klassisk musik, gillar svetsning lika mycket som blommor. Gillar det enkla lika mycket som det svåra. Måste ha allt. ALLT!!! Allt är ofullständigt och måste vara det.
Svänger in på gårdsplanen. Den gamla skolan står kvar. Väl här är det hemma. Min lilla bubbla. Bubblan som skulle kunna stå var som helst och ändå vara hemma och trygghet. Nu slö lördagkväll. En whisky. En brasa. Lugn och ro.