Snöstorm. Fast kanske kan man inte kalla tio sekundmeter och småsnöande för snöstorm. Både storm och egentligt snöväder saknas. Ändå yr den omkring utanför fönstret snön. Skönt att sitta inne. Element är uppvridet. De är egentligen för varmt här inne. Men det är det i Thailand också och ingen klagar på det. Jo kanske. Här med klagas det såklart. Men inte jag.
Ibland vet man inte vad man skall tro. Livet är en stor såpa ibland. Ja, en sop(p)a också ibland. Men en såpa oftast. Kan bara konstatera att det finns mycket dumhet, ondska och kortsynthet hos människor. Den här gången är inte jag drabbad på minsta sätt. Iakttar bara allt på tryggt avstånd. Och är en behållare som all skit rinner ner i till slut. Förvånas över mänskligheten som jag alltid förvånats över mänskligheten. Många älskar att göra varandra illa. Jag undrar varför när de kan få precis som de vill utan “göra illa” delen.
Lever man några år av sitt liv som “svårår” så lär man sig vilka som är ens vänner. Ja om det finns en enda kvar. De som strör mest lovord om en försvinner också först. Det är min erfarenhet. det är hur som helst jäkligt få man kan räkna med i långa loppet. Japp, en lärdom man inte velat få men som man fick på köpte. Bittert tycker kanske någon. Men jag bara återger det jag upplevt. Det är varken fel eller någons fel sett från mitt perspektiv. Mänskligt bara antar jag. Så ser i alla fall människorna ut, de som jag lärt känna. Jag tror inte de är varken bättre eller sämre än andra.
Men man kan liksom inte deppa för dylikt i långa loppet. Man får sätta sin tilltro till de där som finns kvar där omkring en. De som älskar en och som man själv älskar. Det bästa alltså med “svårår” är att man med bestämdhet vet vilka de där personerna är. Det råder ingen tvekan om saken.
Under det år jag spelade så var det där aldrig ett problem. Det finns en speciell grej mellan musiker. Jag gissar att det kommer av utsattheten man känner på en scen. Om en i ett band på scen bangar ur så påverkar det alla. Men där i de kretsarna var ingen utan mat, pengar eller boende eller vad det nu gällde. Det var liksom självklart att dela med sig av vad man själv inte hade brist på. Om någon var utan var hen inte utan speciellt länge. Fråga vilken musiker du vill och du kommer att höra samma historia.
Vi borde hjälpa varandra. Såklart. Det är enda anledningen till att jag fortfarande räknar mig som socialist. Därför att det är just det det handlar om. Att hjälpas åt och bygga något tillsammans istället för att koncentrera sig på “JAG”. Problemet är bara att de flesta politiker verkar vara väldigt uppfyllda av “JAG”. Vem skall man tror på där egentligen när folk bara verkar vilja fylla sina egna skattkistor. De som leder oss väljs utifrån fel kriterier tycker jag. Vi behöver en tillbakagång till det rejäla, bort från det högljudda och ytliga. Ja och bort från röda fanor och sjungande av internationalen såklart. Otidsenligt. Skrämmer bort många gånger fler än det lockar.
Fast vem är jag att tycka, fundera och tänka. Det där är för de vackra med honungssöta ord, de med röst. Se dem i vilken tidning och i vilket tv program som helst.
Jag drar mig undan istället. Bit för bit. Från människorna. Jo jag iakttar fortfarande människorna med intresse. En av mina hobbies. Men närma mig dem?… Nej det vågar jag inte längre. Eller kanske orkar jag helt enkelt inte det bara. En gammal mans ork har tagit slut. Kontot för tillit är tömt. Ingen säljer påfyllnad till ett pris som jag har råd att betala.