Skuldsanering. Idag ett steg till. Ett litet. Framåt. 1806 dagar kvar. 20 avklarade. Det tar sig. Skall man äta en elefant tar man en tugga i taget. Det går inte på något annat sätt. Det är bara så. Jag är bra på det. För första gången på mycket, mycket länge känner jag ett spirande hopp inför framtiden. Det är bra. Mycket bra. Fem år är ingenting.
Julen här har ändå alltid varit ett slags andrum. En bubbla. När man väl fått till den ekonomiskt. Under några dagar finns inte världen och allt är bra, bara bra. Om man är en människa som aldrig suttit hårt till ekonomiskt så kan behovet av ekonomiska excesser te sig underliga. Borde man inte spara? Vända på varenda krona? Alltid och jämt? Men sträcker du inte ut ibland, stannar du i det grå hela tiden, så går du under. Det grå är det farliga. Ljuset, är livräddaren.
Fast det slutgiltiga beslut tar väl kanske en månad till när det gäller skuldsaneringen. Ja eller nej. Det är den stora frågan 2017? Själv håller jag en tumme.
Imorgon vintersolstånd alltså. 10:44 Över hela världen. Ja tidszoner ställer till det. Men visst är väl det lite magiskt och vackert. Något att samlas kring oavsett religion och politiska åsikter.
Jag skall vända på vår båt hur som helst. Från och med imorgon 10:44 skall den segla söderut där i bokhyllan. Nästa gång, när den vänder norrut, är det sommar. Pavarotti, vår koltrast, sjunger förhoppningsvis för fullt. Egentligen skulle man väl ta sig en sup när man vänder den. Får införa det när jag har råd att köpa brännvin. Synd att det smakar så jävligt.
Jag fryser. Inte för att det är kallt utan för att jag är en fryslort. Eller också håller jag på att bli sjuk. Vinterkräksjuka kanske. Den har jag haft två jular förut. Det blir lite speciella jular de där åren. Man ser mycket toalettstol. Men man får väl hoppas på motståndskraften.
Möjligen beror det på många timmar o-sömn inatt. Det är sällan så för mig. Jag sover i alla lägen. Men under det här året har det inte varit så. För mycket ibland. Det mal på. Inte bra. Det äter upp mig det där. Förmågan att sova har alltid varit livräddaren och återställaren. Ja och projekten. Utan dom hade det blivit ättestupan eller en Hans Lidmansk revolver mot tinningen för länge sedan. Det destruktiva kan vändas till skapande. Man kanske borde hålla kurser för de som tror på Kalifatet.
Men jag tycker att det är gott att leva. Konstig. Men är det något jag har lärt mig av de här tjugofyraåren på samhällets bottenskikt så är det att just det där att tycka något är gott och bra sitter i huvudet mer än i plånboken. Kanske var det den läxan jag hade som uppgift att lära mig. Japp i så fall lärde jag mig det första året. Ute på gräsmattan. Luspank. Liggandes där och tittande på molnen. Minns det som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv. Men det är väl som lumpen. Efter en vecka fattade man där. Men sen skulle man åka båt med kanoner på i nästan elva månader efter att man fattat också. Fast det var såklart skoj ibland det också. Kalleankakostym och nya hamnar. Varför gillar flickor sjömän?
Fast slut här. Ny dag imorgon. Nya tag. Då. Sen är de väl nästan jul kan man säga. Kidsen skall visst ut och stjäla julgran imorgon. Åker de fast låtsas jag att jag inte känner igen dom. Polisen får ta med dom. Då kanske dom lär sig en nyttig läxa om “mitt” och “ditt”. Jag nedröstad i år också alltså. Det skall mördas gran. Jag är den ende som tycker att de skall få bli stora ståtliga granar i den här familjen. Fast å andra sidan eldar jag väl upp några hundra som pellets varje år. Ja om man tänker efter alltså. Det där med att vara bättre än någon annan, tro det, är en fälla. Men hen som mördar 19 personer är hen en sämre människa än hen som mördar 18? Sånt kan man fundera på. Eller också skiter man i det. Fast den där personen som skulle blivit nummer 19 kan ju ha en intressant åsikt i den där frågan. Det måste man ju tillstå. Antagligen inte bara “mäh” i alla fall. Håll med om det. Ja, eller håll inte med. Det blir väl intressantast så.