Försöker med studiosittande idag. Men den riktiga känslan finns inte där. Två låtar till som kanske blir något i framtiden blir det däremot. Som vanligt liksom. Ja det finns inte så mycket framtid kvar så att man skall kunna färdigställa alla sådana som ligger där och skräpar. Såklart. Livet är ändligt. Får man en diskkrasch en dag så försvinner allt. Här backas inget. I alla fall inte på studiodatorn. Några hundra låtar. Det är bara som det är. Ingen mer än jag lär bry sig om endera. Knappt jag.
Sitter fortfarande barfota. Traditionen här i huset säger att första september är det OK att sätta på dom igen. Men jag en vrång ocool gammal gubbe. Ett tag till får dom vara av. Så länge det nu går. Men får slå på ett element ikväll. Stödvärma kontoret lite. Det tar emot. Men jävlar vad vi rör oss mot oktober. Då är det dags för Hulken och pellets igen. Längtan söderut tilltar. Det blev ingen kamininstallation i år heller. Självklar inte i år. Fattigsommar.
Fast underligt gott att leva fortfarande. Förvånar mig. Fast det gör såklart ont att leva. Antar att också det är i tilltagande. Idag hämtade helikoptern någon här i byn. Dör man bara nästan så blir i alla fall den sista resan värdig. Jag har i alla fall inte färdats i helikopter ännu. Det krävs en hjärtattack eller en brusten kroppspulsåder för det. Oklart om också det kostar hundra spänn som alla andra läkarbesök? När det är min tur hoppas jag dom tar ett ärevarv kring Brattberget, vår kulle.
Men nog får man be om att dö knall och fall alltid. Ena sekunden levande och nästa död. Eller en timme kan det väl får ta med. Ligga och tyna bort någonstans känns inte lockande.
Har bestämt mig för att ta mig igenom lite gamla klassiker inom litteraturen igen. Ja till och med en för länge sedan avfärdad Strindberg skall få en chans till igen. Man förändras. Mina åsikter om saker är definitivt inte huggna i sten. Men samtidigt skall ingen annan pådyvla mig vad som är BRA eller DÅLIGT. Det vill jag bestämma själv. Det var tydligen en dålig egenskap förklarade en lärarkollega för mig en gång. Själv tycker jag nog det är en av de bästa. Det finns inte bara en åsikt. Har aldrig funnit. Kommer aldrig finnas.
Mycket äpplen i år. Mängder. Våra bästa ätäpplen börjar precis bli ätbara. Det är dom fram till den första riktiga kallnatten. Efter den blir dom mjöliga och oätliga. Många år är den där tiden noll dagar. Man hinner helt enkelt inte med. I år ser det dock lovande ut. Än så länge i alla fall. De övriga äpplena går äta också senare men är mer matäpplen.
Men sicken lyx med trädgård ändå. Snart borde vi ha plommon också. Något år till så.
Men jag har jobb att göra. Det är så det ser ut. Jag är en av världens alla Lim-Johan. Vi gör vår grej vi av vår sort. Sen när vi är borta så kan det hända att någon “upptäcker” oss. Att vi blir stora. Men inte har man någon glädje av det som död såklart. Dessutom blir de flesta av vår sort aldrig “upptäckta”. Vi är liksom aldrig med i Idol och dom där andra tävlingarna och glöms så fort vi läggs i våra gravar. Vi kör på med vår grej bara. Udda folk. Original. Tokstollar. Fast jag vet ju att har man något man tror på. Något som inte är pengar. Beröm. Fin bil eller annan skit. Ja då lever man i alla fall på riktigt. Det kostar på nämligen. Om man vill leva på riktigt. Ja annars med för den delen. Alla är nog lite Lin-Johan när jag tänker efter. En del lyckas bara maskera det hela med en nytvättad bil, slips och en ljusblå skjorta.